DÖDEN, DÖDEN, LIVET?

DÖDEN, DÖDEN, LIVET?
(med tanke på programmet med bland annat Kristian Gidlund nyss, tv 2)

Det har blivit ganska många långa inlägg i dagarna. Är inne i en kreativt process både i tankar, skrivandet och livet. Mitt skrivande föds på nytt varje gång vid dessa tillfällen.

Att se "Döden, döden, döden" nyss på SVT ger mig dystra tankar, spruckna tankar, glada tankar, delade tankar. Att orättvist se på hur yngre människor än mig själv inte fått leva sitt liv fullt ut. Att få ett dödsbesked, hur det är att vara läkare i en sådan situation. Det är en klyscha men jag står fast vid att många friska människor tar sina liv för givet. Ge din partner en extra kram, lek med dina barn mer än att vara på jobbet och hur vuxen du än blir är du alltid någons barn. Glöm inte det!

Att själv leva med en kronisk sjukdom, som har en stor dödssiffra dvs en fjärdedel, har definitivt gjort mig tacksammare och ödmjukare mot livet, mot mina anhöriga, vänner, mina djur och allt därtill. Jag kan ärligt uttrycka att jag själv varit nära att göra det som andra ser som "fegt", att avsluta mitt eget liv. Det människor inte förstår är att det är en del av sjukdomen och jag är inte rädd att prata om det, som de flesta vänder ryggen till.

Min sjukdom har gett mig mer än den tagit, hur jobbigt jag än har det och det inser jag varje gång jag klivit ur ett insjuknande/skov. Det är ett privilegium att sitta här idag vilket många inte har sett eller förstått hur nära det varit till andra sidan. Det kan jag tacka mina katter Selma & Foppa, min mamma Kristina, pappa Bengt, min bästa vän Malin, min dåvarande pojkvän och bästa vän Kim, min egen Catmother Sophia och Patrick. Det är dom, endast dom,  (plus mediciner) som gör att jag finns kvar. Jag är så tacksam så ord finns inte att ge dem så det räcker.

Idag har jag format en egen form av andlighet i mitt liv. Jag är inte religiös men när jag har ifrågasatt livet så starkt så ville jag ha svar. Jag tror på ett liv efter döden, jag har till och med upplevt den, sett den. Jag följer min egen andlighet som inte är format efter en Gud utan mina egna ramar, önskemål och strävan i livet. Jag gör på mitt sätt. Det är en oerhörd tröst att kunna känna så, att ha den bilden och därför inte vara rädd för döden som jag varit förut.

Jag finns här. Jag står kvar. Jag kämpar, har det mycket jobbigare än andra men är också otroligt mer privilegierad än många. Jag vet att det kommer vara så i resten av mitt liv. Jag har accepterat det. Ibland kräks jag på det hela, andra gånger uppskattar jag MIG mycket mer.

Jag är bara så oerhört tacksam att mitt inre krig inuti, det vann inte. Jag är här och lever i allra största grad. Får 9 år sen fanns det inte en möjlighet till att arbeta, idag kan jag arbeta halvtid. De få jag har kvar i mitt liv, de är dom som gäller. Dom som finns när det behövs. Min andliga sida får mig att kämpa, min Selma får mig att känna kärlek och vad resten av livet har att erbjuda? Det har jag inte en aning om men jag vet bara att det kommer bli otroligt spännande...

Keep smiling and follow me folks! Kärlek och hyllning till livet!