Jag har alldeles för mycket tid att tänka på, men ibland kan det ge resultat. Idag dök jag ner i en gamla kista med dagböcker. Minnen jag inte borde ha, relationer jag inte borde haft. Inga saker jag går och tänker på ofta men ändå finns de i huvudets arkiv som en sammanfattning.
Självdestruktiva relationer. Något jag är erfarenhetsexpert på. Inte så att jag kan påstå att alla jag haft varit dåliga men i avrundning så har jag gett 110% för att förhållandet ska utvecklas och gå i rätt riktning medan motparten gett max 80%. Man kan säga att det blir slagsida i båten.
Detsamma gäller förstås i vänskapsrelationer. Jag har varit lika törstig där. Om motparten aldrig ger lika mycket så är det ju ganska självklart att båten kommer att gå på grund.
Exen. De som kom och de som gick. De man förlitade sig på men svek. Många förstår sig inte på det här med att vara vän med sitt ex. Själv förstår jag mig inte på dem som inte är det. Varför ska jag inte kunna vara vän med något jag älskat högt och delat så mycket med? Kanske har jag den inställningen för jag ser hur mina föräldrar gör. De firar fortfarande jul ihop och vi har olika slags träffar. Att mamma och pappa är under samma tak är lika mycket en självklarhet som när de skildes på min 13-årsdag som nu när jag fyller 38 år och de skulle inte "behöva" umgås för "barnens skull". De umgås för att de är vänner.
Min självdestruktiva ådra har jag inte ärvt från någon. Jag har på något sätt skapat den själv. Dessto mer någon sviker mig, dessto mer springer jag efter och försöker laga. Patetiskt. Allra helst i kärleksrelationer för det slutar iaf alltid med att jag är den som bryter upp.
Jag behöver inte ha de här minnena på pränt. Vissa saker behöver inte återupplevas om man så läser det sällan. Ställer en plåtburk på balkongen. River ut sida för sida som jag nästa får kväljningar av mitt beetende och deras svek. Allt från tonåren och uppåt till vuxen ålder. Borde jag inte lärt mig bättre? Tar en tändsticka och tänder på. Elden luktar mysigt och minnena slukas sakta upp till aska.
Resten som finns i huvudet läggs i arkivet "onödigt vetande".
Jag ser på de blad som jag sparat. Glada och roliga saker. Kanske borde jag göra ett roligt kollage av dem? De som inte är privata liksom? Jag avvaktar nog. Just nu har jag plöjt undan en massa skit och minnen som kommer blekas och aldrig kan dyka upp igen. Som skribent är det svårt att "sudda". Den här var den bästa maj-november-brasa någonsin.
De ex som finns i min mobiltelefon är dom som finnas i mitt liv. Det är dom jag kan räkna med. Om jag någonsin blir förälskad igen kommer jag försiktigt doppa tån i vattnet och känna på graderna om det verkligen är värt att bada eller inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar