Själslig Misshandel

Är det så här det ska vara? Är det så här det ska bli? Ställer jag mig verkligen rätt frågor? Varför ställa mig frågor överhuvudtaget? Svaren kommer aldrig ändå.

Att känna sig sviken i ett förhållande drabbar nog de flesta. Att vara ledsen när förhållandet tar slut eller en anhörig avlidit är helt naturligt. Men hur är det när jag blivit så totalt övergiven och står ensam med frågor som jag inte får svar på? Att gå igenom något traumatiskt, helt ensam, som jag egentligen delar till hälften med en annan människa? 

Jag ställer rätt frågor men får ändå inga svar och om jag mot förmodan får det, så är det brutala personangrepp som jag inte gjort mig förtjänt av. Sen blanda in människor och göra ett eget litet hat-tåg mot mig. Är det ett svek? Jag anser att det är värre, att det är en form av bedrägeri och själslig misshandel. Snacka om att bli märkt för livet.

När jag ligger där mitt i natten, ensam i min säng, då blir frågorna allt fler. En fråga ger genvägar till ytterligare två och så där fortsätter det tills jag har ett helt jävla släktträd i skallen och jag måste försöka plocka bort grenarna.

Så sköljer sorgen sakta över mig. Sorgen efter något jag aldrig hade önskat mig från början…