Har du?

Jag fokuserar på annat nu. Min träning, hälsa och livet. Att ta ett steg fram och inte två tillbaka.
Det är jag nu, på väg tillbaka till livet. Omringad av hyllningar att jag har en bestseller på gång,
vänner som behöver mig. Roller som är ombytta. Det här är min tid. Det är jag nu.

Jag har gått, men jag tittar fortfarande över axeln att du ska finnas där.
Jag har gått men jag har inte släppt taget. Har du?

Bekymmer.

Plötsligt blir jag stum och torr i munnen. Väggarna krymper och golvet börjar gunga. Jag anser mig vara en stabil tjej men när du kliver in börjar benen skaka och alla andra är bortblåsta. Så tittar du på mig så där. Alla ser det, alla vet.

Bekymmer? Ja om det bara vore ett bekymmer, så vore det enkelt...

This is my life.

Jag har fått en hel del intressanta reflektioner av min blogg. Man skulle kunna säga att min briljanta sida är mer än briljant. Inte nog med att jag tydligen skriver det andra känner och vill säga på ett utmanande eller sårbart sätt, vilket jag absolut håller med om, utan man tror sig även veta vem jag är. Vidare förtäljer historien att ni kära läsare uppskattar att jag inte skriver om vem jag te x drack kaffe med igår (allvarligt, vem fan bryr sig om det?) samt att min råa, brutala sanning lyser sig igenom. Man skulle enkelt kunna påstå att jag är populär.

Om det är mitt liv är ju upp till läsaren att tolka, men det är helt klart min sanning. Det enda jag mätta er nyfikenhet med är att jag stoltserar gärna med mitt liv. Jag mår nämligen förträffligt jävla bra på alla områden. Sug på den du..

To my best friends, my angel and my Såpis, I truly love you…now and forever

Den bästa för dig.

Det borde va klart nu, jag borde ha svaren, men det har jag inte. Jag trodde att jag skulle vara sårad, att jag skulle vara utelämnad eller kanske rentav förälskad igen. Allt jag känner är likgiltighet. Jag är imponerad hur vi kan hålla isär allt som innebär pengar, sex och vänskap i vår relation. Vi borde vara som gjorda för varandra, vi borde kunna rida ut stormar i ett äktenskap som ingen upplevt på avstånd.

Den här gången lider jag inte. Den här gången sökte jag något annat. Jag älskar dig – för alltid, men inte på samma sätt. Jag är den bästa du aldrig hade…

Farväl Monchichi.

Någon av oss måste gå - det måste bli jag. Du gjorde mig hel när jag behövde stabilitet.
Det är svårare att gå än att bli lämnad. Att gå är att välja - att bli lämnad är att inte ha ett val. Jag har gått - jag har lämnat.

Jag vill att du ska veta, att ingen kan älska mig bättre än du.

Storm.

Jag undrar fortfarande varför han stod kvar när det stormade som värst. När mina väggar skakade, när taket ville blåsa av och jag var lika vek som fuktigt trä så var han stammen. Det spelade ingen roll vad jag sa eller vad jag gjorde. Om jag anklagade eller skrek. Om jag grät och trampade sankmark. Jag undrar fortfarande varför han stod kvar när det blåste, men framförallt finns han också kvar när vinden mojnat…

I truly love you, my angel

Godkänd & lämplig för krigsplacering

Efter att ha landat från min TFG-U utbildning och insett att jag är godkänd och lämplig för krigsplacering, försöker jag ta in allt som skett under veckan. Jag har insett att trots mitt affirmerande, positivt tänkande och hallejuah-moments hann jag inte ens prata med alla. En händelserik vecka är förbi och jag har nog fått en efter-kurs-deppression.

Kapten Holgerssons pedagogiska sida och Kapten Skogsmulles coola inställning gjorde en något tyngre vecka lätt. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, sett andra människor för vad de är.

Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen att det är över. Jag är glad över att se mina katter igen men jag är ledsen över att skiljas från en vecka i det militära och deltagare jag faktiskt gillat rakt igenom. Däremot är jag tacksam över att deltagarnas extrema skoskav får läka och att jag slipper se rökande föräldrar natta sina barn på mobilen mitt i militära urskogen. Någon mutta får det trots allt vara i det militära.