Större städer ger större valmöjligheter likaså pengar. Det är ett konstaterande, utan att man behöver vara bitter för det. Ibland förbannar jag min historia. Inte för att jag skäms för den, tvärtom, utan för att valmöjligheterna var färre. För att jag ville så mycket som barn men begränsades.
Jag kommer fortfarande ihåg hur mamma tvingade på mig de ärvda, vita princess skridskorna med taggar. Avundsjukt tittade jag på brorsans senaste Jofa med stabil snörning. Pengarna räckte inte ända fram. Liten ärvde, stor fick nytt. Jag vill spela hockey, inte leka isdans.
Icke att förglömma är när min långa duktiga simträningskarriär resulterade i att jag ville börja med simhopp. Mina föräldrar skildes, Sura hade inte utbudet och ingen kunde köra mig till Västerås. Jag har heller inte glömt dansen. Nybörjar bugg blev fortsättningkurs, discodans, jazzdans förgylldes med arobeics och work out. När jag längtade efter jitterbuggen, Ballet och personlig utveckling inom dansen var valmöjligheterna små nästintill obefintliga.
Jag försökte ta mig an möjligheterna som fanns i att jag var en snabb sprinter. 60m loppet gick bra men att ta mig runt 400m gav mig mer träningsvärk än längtan efter ett nytt varv. Likaså att hoppa längd med mina långa ben var en givande gren men det som lockade mig mest var faktiskt att få leka i sandlådan.
Men istället för att förbanna det som kunde varit vill jag se det med andra ögon. I de lag jag var lagkapten grunde jag den ledare jag är idag. Jag lärde mig att bli lyhörd och leda. Om jag inte begränsades i mina val som yngre så kanske jag aldrig blivit den teamplayern jag är idag. Innebandy, fotboll, handboll och andra lagsporter stod högst på min lista. Man blir en fighter, man blir en grymmare människokännare.
Att växa upp i en kompakt kyla i den fallfärdiga ishallen gjorde mig kreativ. Visst utbudet var krasst och möjligheterna färre, men jag är fortfarande en jävel på skridskor där brorsan slet för att jag skulle lära mig nya skär och köra baklänges. När andra tjejer tog fart för att bara ha glida i svängarna och hålla i sargen lärde han mig ”överlappningstekniken” där jag fick fart och starka vader. Utan skridskoåkningen på söndagarna i vår ishall har jag inte haft den styrka jag fortfarande har i benen.
När andra hånglade killar och hyrde den senaste VHSen var jag slav under sporten. Visst mycket var begränsat när jag var barn, men jag måste säga att mina föräldrar gav mig den tryggaste och lyckligaste uppväxten jag kan tänka mig. Och då var den varken i kärnfamilj eller särskilt oproblematisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar