Jag saknar honom och jag hatar mig själv för det. Jag har byggt upp en illusion på något som inte finns, en känsla som bara var för en kväll. Men fortfarande kan jag ärligt säga att jag saknar honom. Han som jag fick en känsla av att bygga något med. Helt plötsligt såg mina ögon barn, hund och kombi. Över ett år har gått och jag förbannar den där kvällen på ”Golden Hits”.
Det är inte så att det inte har funnits kandidater efteråt. Det är heller inte så att jag inte klarat att släppa in någon annan, men jag har börjat kategoriserat dem. Ja killarna alltså. Helt plötsligt vet jag exakt vad jag vill ha men de finns inte. Helt plötsligt är jag stensäker på vad jag vill samtidigt som jag är livrädd. Släppa in någon igen? Hela magen knyter sig och ordet ”varför” kommer till undsättning.
Jag har raderat hans nummer, jag har tagit bort han från MSN. Inget hindrar mig från att skickat ett sms för jag kan hans nummer utantill. Inget hindrar mig från att skicka ett mejl för jag kan hans mejladress. Jag har hans postadress. Jag vet hans födelsedag och hans stjärntecken. Jag vet vad han jobbar med och delar av hans förflutna. Jag vet att han var sårbar och inte redo att släppa in någon. Man hinner prata mycket på en natt. Man hinner få en uppfattning om någon. En känsla av värme och trygghet. Enkelhet och glädje.
Jag har sparat hans sms. Jag har läst hans rader om och om igen. Han glömmer inte bort mig sa han. Kanske skulle det ta ett par månader eller ett år att bota sårbarheten och när han visste ville han höra av sig om han fick. Han tog risken att jag skulle gå vidare. För ett halvår sen bröts vår sporadiska kontakt. Varför vet jag inte, kanske är det svaret jag behöver. Han hör inte av sig längre så jag antar att han gått vidare.
Jag kan fortfarande memorera hans jacka och halsduk. Jag ser fortfarande hissdörrarna gå igen framför hans ansikte. Jag avskyr att han fick mig att känna igen. Det var enklare innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar