En doft av satan...

Promenad längs gatan

Luktade på luften

En doft av satan

Varför regnar det

Inget förändrar något ändå

Inte ens tanken vet

Vackra färgstarka löv

Påträngande barnskrik

Utöver glädje och skratt

En mörk och underbar natt

En tappad livsgnista

Liv som ändrades radikalt

På ett sätt som aldrig någonsin valt

Varför regnar det

Det gör ingenting

Låt allting vara

tungt i hjärtats hemlighet...

Det är sånt här som gör jag jag fortsätter, tack

Hej, Jag har ingen fråga eller liknande utan jag vill bara tacka för boken "Med mitt liv i mina händer" som jag köpte av dig genom S. Min mor som också har en bipolär sjukdom läste ut boken i ett nafs så att jag sedan fick läsa den och då måste jag tillägga att jag inte sett mamma läsa ut en bok på många år. För tyvärr brukar de bara ligga och skräpa någon stans hemma hos föräldrarna. Men jag gillar din bok mycket och jag kan själv känna igen mig i många saker du har skrivit om. Inte för att jag är klassad som sjuk men gränsen kan nog vara ganska hårfin i olika sammanhang. Så tack för att du delar med dig av dina texter, jag hoppas att det kommer fler och att du mår bra. Mvh J.

Crach, Boom, Bang?

-         Du ser trött ut, säger mamma.

-         Ja, morrar jag och spänner ögonen i henne.

Hon vet varför, vi pratar om det varje dag. Klart jag är trött. Jag är totalt utpumpad på energi och livskvalité på fritiden är noll. Inga sömntabletter hjälper och jag kämpar med all min kraft på att få rutiner igen. I två år har jag varit sjukskriven…igen. Det som från början bara skulle vara tre dagar. Inte ens sömnspecialisten kunde hjälpa mig och nu är jag pressad av de få människor jag har kvar kring mig. ”Jag vill bara få dig med ut…”  Men hallå, tror du jag sitter här för skoj skull? Tror du att jag vill ha det så här? ”Ta en promenad” När jag väl är hemma från skolan som varat tre timmar och jag sovit ungefär lika mycket på natten, tror du att jag orkar med en promenad då?

Jag är rädd att jag börjar bli bitter. Bitter över min livssituation och frustrerad att jag inte kan göra mer än det jag kämpar för just nu.

-         Cecilia, det kan ta år innan du får ordning på det här. Du sov dåligt redan som barn, säger mamma.

Ja men tjenare, tack för den liksom.

Ständigt frestas mitt tålamod till att få en vanlig vardag. För dig är det naturligt att gå upp med barnen, jobba heltid och klämma ett träningspass på kvällen. Kanske åker några maskiner tvätt på också. Jag tvättade nyss, jag är inte glad. Jag är bara trött och behöver duscha men vet att jag får vara flottig i håret imorgon för jag orkar inte.

Mamma och jag försöker hitta lösningar, hon är bäst min powermother. Pappa, min Big Daddy, ringer jag till på sena kvällar och bara prata om vad som helst i en timme. Det är det enda sociala liv jag har nu men jag är tacksam för att de finns där. Vart vore jag utan mina föräldrar? Jag har tagit mig igenom värre saker än det här som självmordstankar m.m.

Ofta har jag varit glad över min sjukdom och det är jag nog fortfarande. Det låter banalt och konstigt men jag ser livet ur ett helt annat perspektiv idag. Det var ingen livskris jag gick igenom. Det var ett rent helvete.

Mamma, pappa och Patrick stod starka vid min sida och bidrog på olika sätt. Mamma var den som försökte få mig att äta till exempel. Pappa var den som kom med godis och dricka sen såg vi på tv i lugn och ro. Patrick var den jag skrek åt, förbannade och grät samtidigt. Att han har tagit hela den biten och mycket mer gör att jag sitter här idag. Även om mamma och pappa alltid fanns där så har de aldrig hunnit fram om inte Patrick pratat in mig på andra tankar med sömntablettshögen låg på skrivbordet. Det var bara att svälja och jag var så redo, mer än redo. Men av någon anledning fick Patrick in mig på ett annat spår. Jag vet inte hur han gjorde men han lyckades.

Men idag är det bara så, jag är bitter, ledsen och arg över att den här jävla sjukdomen valde mig av någon konstig anledning som jag inte förstår. I morgon så har humöret säkert skiftat till något annat. Eller så kanske det är en mildare depression på ingång…

Dina fördomar och uppmaningar är inte välkomna!

En kvinna frågar vad bipolär sjukdom är för något. Det är en vanlig fråga jag ofta får.  Jag förklarar att det är en blandning mellan mani och depression. Hon ser frågade på mig. Jag fortsätter och säger att det är ett annat ord för manodepressiv. Hon backar två steg, ler mot mig och svarar att det nog inte är så jobbigt. Jag ser på henne med en oförstående blick och går därifrån. Inte så farligt? Det är en kronisk och dödlig sjukdom. Den är en besvärlig sjukdom att leva med och det känns som jag aldrig kan känna mig trygg innan ett insjuknande. Inte så jobbigt?

Det här är min vardag som lever med bipolär sjukdom. När jag använder ordet manodepressiv sjukdom blir personen rädd och backar. För att skyla det spricker de upp i ett leende med ord om att det inte är så jobbigt. Försvarsmekanism? Okunskap? Kalla det vad du vill men det är sorgligt att vi år 2012 lever med sådana fördomar.

Jag har levt med diagnosen i några år nu och jag är en stark människa så fördomarna bekommer mig inte. Jag tror det beror på att jag accepterat min diagnos. Men jag har folk runt mig som verkligen lider av det. Några få ord kan få dem att gråta i dagar eller veckor. Orden sitter inpräntat i hela deras själar. Visst gör det så även på mig ibland, jag är ingen superkvinna men jag vet vem jag är – Cecilia. Jag är inte bipolär sjukdom.

Vi kan ta oss tillbaka till 60- eller 70-talet där människor levde inlåsta i tvångströja, bespottade på människor eller ligger fastbänd i bältesanordningar i dagar utan mat. Jag tror de bilderna finns kvar i människor. Ingen har lyckats se hur långt vi faktiskt kommit i utvecklingen. Eller är det så att många är så trångsynta att de inte vill se?. På den tiden har jag förmodligen inte kunnat sörja för min egen person men idag på grund av mina mediciner så kan jag leva ett helt normalt liv och även arbeta.

Utöver fördomarna kommer de uppmanade och icke önskvärda råden. Man vill gärna tala om hur jag ska leva och göra för att må bra. Jag behöver dem inte. Det har gått så långt tid att jag vet hur jag ska hantera min sjukdom. Och behöver jag hjälp har jag både anhöriga och psykiatrin att tillgå. Jag talar inte om för en frisk människa att hon borde ta en promenad varje dag eller försöka laga lite mat, varför ska hon ha rätten att pracka på mig sina uppmaningar?

Jag har bemött fördomar som till exempel att en psykisk sjuk person inte kan arbeta. Problemet är att det är svårt för oss att komma in på arbetsmarknaden. Att vara psykisk sjuk skulle vara ett tecken på svaghet, att det drabbar bara andra eller att man är mindre begåvad är andra myter. Vem som helst kan bli psykisk sjuk, de största forskarna och kulturpersonligheter är psykiska sjuka för att nämna några.

Vart fjärde svensk är sjuk i psykisk ohälsa ändå talar vi inte om det. Kunskap är nyckeln till förståelse. Ju mer jag lär mig själv om hjärnan och våra beteendemönster desto mer förstår jag, både om mig själv och om andra.

Om jag sitter på en buss och personen bredvid stinker svett. Då tänker jag inte längre att personen i fråga är äcklig. Han kanske är precis om många andra med psykisk ohälsa, att inte han ens orkar ta sig in i duschen. Sedan blir jag glad över att han klarar sitta på bussen och ta sig dit han ska. Det låter jättekonstigt i andras öron. Men att duscha kan vara att bestiga ett berg. Att ta bussen till stan eller en vän kan ändå fungera. Det är så den psykiska ohälsan kan yttra sig.

För mig är det viktigt att tänka positivt, något som inte går i mina skov, men annars är jag noga med det till exempel; I min Oscarsnominerade karaktär har jag en egen affärsverksamhet i självhjälpsbranschen och tecknat ett idolporträtt av mig själv i geni.

När själen min brister...

Ingen kan ta ifrån mig MIN upplevelse i olika situationer. Ingen kan heller inte förstå min känslor när jag blir illa bemött. En vänskap gick i kras allt på grund av ett meddelande på Facebook…

Jag upplevde meddelandet jag fick av personen som budbärare åt vännen. Det var skrivet på det sättet och svenska kan jag. Jag vill inte gå in på detaljer på grund av berörda personer men jag ringde i alla fall upp vännen som knäppte bort mitt samtal. Jag skickade då ett sms, visade min ledsamhet och fick ett argt svar tillbaka.

Saken hör till den att vissa saker jag och vännen diskuterat har jag nog inte förstått att det gällde mig, att vännen var stressad och jag kanske, av ren välvilja, puschade på för hårt. Diskussionen flöt vidare men jag fick inte vännen att förstå, jag kom inte fram med mina känslor och behov. Jag ville förklara att jag är så uppe i varv att då blir det ofta fel och missförstånd. Det är typiskt för en uppvarvad bipolär människa men då måste man ha förståelse kring detta och kunskap. Eftersom jag själv inte märkt det förrän nu så har jag heller inte hunnit förklara för min vän vad det innebär.

Jag fick då ytterliggare ett meddelande från den andra personen. Samma ilska, samma påhopp och jag samma upplevelse. Personens ord var kanske dennes men det var absolut inte formulerat så. Jag svarade nu kort att jag ville sköta relationen till min vän själv. Sedan blockade jag denne. Inte för att jag har något emot personen för jag känner denne inte utan för att jag behövde utrymme att tänka vilket jag sa till min vän. Jag har nu redan hävt blockeringen, samma kväll. Men innan dess han personen leta reda på mitt nummer eller fått det av vännen och jag får ett argt sms. Jag besvarade det med två korta rader bara.

Anyway, jag blev anklagad för att leka i sandlådan och jag fungerar inte så. Därför försökte jag påtagliga gånger också säga att man ska prata i telefon eller träffas för att reda ut missförstånd när man trivs med varandra så väl. Vi är väl vuxna människor.

Det var länge sedan jag kände mig så kränkt som ikväll. En arg person jag aldrig mött och en lika arg vän och trots mina fel och brister ville ingen av dem möta det jag försökte säga. Allt blev bara fel – MITT fel.   

Jag fick sedan ett sms från min vän att lämna denne i fred. Jag besvarade inte.

Nu när jag inte kunde sova gick jag upp och upptäckte att min vän och personen blockat mig på Facebook och jag tolkar det som att det är över. Jag och min vän får sitta på varsin kant under kursen och sprida dålig energi till andra deltagarna då de vet att vi har suttit ihop hela utbildningen.

Och ja, jag tycker fortfarande otroligt mycket om min vän. Jag hoppas att hon kan smälta allt och komma tillbaka men hon har bestämt att hon vill vara ifred så bollen ligger hos henne.

Hon är en fin människa, allt är bara missförstånd som kan redas ut med förståelse. Det vet jag.

Men nu har hon klippt alla band och jag får leva i det. Jag är sårad, arg och ledsen på samma gång. Varför blir det så här? Varför bevisa massa saker via nätet som blockering istället för att prata?

Jag älskar dig fortfarande gums. Jag är ledsen om jag sårat dig. Vissa saker förstår jag nu, andra inte. Mina sår finns men jag är inte långsint, livet är för kort för det. Om du läser detta ska du veta att allt är glömt och förlåtet och du är välkommen tillbaka när du är mogen. Vi, om några, kan väl bättre än så här eller hur?

Om inte så önskar jag dig all lycka och kärlek i framtiden.

Kram på dig…

Värme i mitt hjärta...

Trots att jag vill påverka, förändra och försöka glädja så blir jag oerhört rörd när någon är så tacksam som Iris är mot mig. (se länken nedan) Hon har skrivit flera inlägg om min bok och vad den gett henne och jag som person.

Tack Iris. Du gör att jag vill fortsätta inspirera och beröra...


http://mrsoctober.wordpress.com/2012/05/13/tack-vare-en-kvinna-som-heter-cecilia-asp/