Flera timmar är inte nog.

Så satt hon där. Grät och bad om förlåtelse. Hon skulle aldrig göra det igen. Han sa inte så mycket. Vad skulle han säga egentligen? Hon hade kysst en annan man. Hon hade svikit allt det dom stod för tillsammans. Han gick fram, strök henne över håret och bekräftade hennes förlåtelse. Hon hade gråtit flera timmar av ånger.
Han förstår fortfarande inte att flera timmar är inte nog...

Le.

Jag kommer på mig själv att le där jag står i min trappuppgång. Anledningen är enkel – du. Även om situationen känns omöjlig för mig och kriget gör mig underlägsen så får du mig att le där jag står i min ensamhet. Jag svävar mellan hopp och förtvivlan. Tankarna behöver sorteras, jag behöver landa. Men jag kan inte. Jag bara fortsätter stå där och le medan jag missar hissen...

"Hej Du..."

Mobilen skriker ilsket och jag ger ett sömndrucket svar. "Hej Du.." Hela jag mjuknar. Världen blir större och gladare. Det gråa är inte grått längre. Med de två orden "Hej Du" får du hela mig att gunga.

Favorit tiden på dygnet är numer när jag ska lägga mig. Det vaknar ett hopp om att du ska ringa på morgonen och väcka mig. Med din trygga röst och pralinaktiga beteende får jag den bästa starten på dagen. Vi delar det senaste, om det nu hänt så mycket de senaste par timmarna. Ibland spelar det inte så mycket roll vad vi pratar om, bara att vi pratar. Att få höra varandra.

Du behöver inte lova något. Jag vill bara veta vad du tänker och känner. Det är så här jag vill ha det, varje dag – vill du?



Många gånger avslutar du för att be och ringa upp om du är upptagen. Jag lägger på luren och tänker ”Hej Du…”

Har du?

Jag fokuserar på annat nu. Min träning, hälsa och livet. Att ta ett steg fram och inte två tillbaka.
Det är jag nu, på väg tillbaka till livet. Omringad av hyllningar att jag har en bestseller på gång,
vänner som behöver mig. Roller som är ombytta. Det här är min tid. Det är jag nu.

Jag har gått, men jag tittar fortfarande över axeln att du ska finnas där.
Jag har gått men jag har inte släppt taget. Har du?

Bekymmer.

Plötsligt blir jag stum och torr i munnen. Väggarna krymper och golvet börjar gunga. Jag anser mig vara en stabil tjej men när du kliver in börjar benen skaka och alla andra är bortblåsta. Så tittar du på mig så där. Alla ser det, alla vet.

Bekymmer? Ja om det bara vore ett bekymmer, så vore det enkelt...

This is my life.

Jag har fått en hel del intressanta reflektioner av min blogg. Man skulle kunna säga att min briljanta sida är mer än briljant. Inte nog med att jag tydligen skriver det andra känner och vill säga på ett utmanande eller sårbart sätt, vilket jag absolut håller med om, utan man tror sig även veta vem jag är. Vidare förtäljer historien att ni kära läsare uppskattar att jag inte skriver om vem jag te x drack kaffe med igår (allvarligt, vem fan bryr sig om det?) samt att min råa, brutala sanning lyser sig igenom. Man skulle enkelt kunna påstå att jag är populär.

Om det är mitt liv är ju upp till läsaren att tolka, men det är helt klart min sanning. Det enda jag mätta er nyfikenhet med är att jag stoltserar gärna med mitt liv. Jag mår nämligen förträffligt jävla bra på alla områden. Sug på den du..

To my best friends, my angel and my Såpis, I truly love you…now and forever

Den bästa för dig.

Det borde va klart nu, jag borde ha svaren, men det har jag inte. Jag trodde att jag skulle vara sårad, att jag skulle vara utelämnad eller kanske rentav förälskad igen. Allt jag känner är likgiltighet. Jag är imponerad hur vi kan hålla isär allt som innebär pengar, sex och vänskap i vår relation. Vi borde vara som gjorda för varandra, vi borde kunna rida ut stormar i ett äktenskap som ingen upplevt på avstånd.

Den här gången lider jag inte. Den här gången sökte jag något annat. Jag älskar dig – för alltid, men inte på samma sätt. Jag är den bästa du aldrig hade…