MINNEN I LÅGOR

Jag har alldeles för mycket tid att tänka på, men ibland kan det ge  resultat. Idag dök jag ner i en gamla kista med dagböcker. Minnen jag inte borde ha, relationer jag inte borde haft. Inga saker jag går och tänker på ofta men ändå finns de i huvudets arkiv som en sammanfattning.

Självdestruktiva relationer. Något jag är erfarenhetsexpert på. Inte så att jag kan påstå att alla jag haft varit dåliga men i avrundning så har jag gett 110% för att förhållandet ska utvecklas och gå i rätt riktning medan motparten gett max 80%. Man kan säga att det blir slagsida i båten.

Detsamma gäller förstås i vänskapsrelationer. Jag har varit lika törstig där. Om motparten aldrig ger lika mycket så är det ju ganska självklart att båten kommer att gå på grund.

Exen. De som kom och de som gick. De man förlitade sig på men svek. Många förstår sig inte på det här med att vara vän med sitt ex. Själv förstår jag mig inte på dem som inte är det. Varför ska jag inte kunna vara vän med något jag älskat högt och delat så mycket med? Kanske har jag den inställningen för jag ser hur mina föräldrar gör. De firar fortfarande jul ihop och vi har olika slags träffar. Att mamma och pappa är under samma tak är lika mycket en självklarhet som när de skildes på min 13-årsdag som nu när jag fyller 38 år och de skulle inte "behöva" umgås för "barnens skull". De umgås för att de är vänner.

Min självdestruktiva ådra har jag inte ärvt från någon. Jag har på något sätt skapat den själv. Dessto mer någon sviker mig, dessto mer springer jag efter och försöker laga. Patetiskt. Allra helst i kärleksrelationer för det slutar iaf alltid med att jag är den som bryter upp.

Jag behöver inte ha de här minnena på pränt. Vissa saker behöver inte återupplevas om man så läser det sällan. Ställer en plåtburk på balkongen. River ut sida för sida som jag nästa får kväljningar av mitt beetende och deras svek. Allt från tonåren och uppåt till vuxen ålder. Borde jag inte lärt mig bättre? Tar en tändsticka och tänder på. Elden luktar mysigt och minnena slukas sakta upp till aska.
Resten som finns i huvudet läggs i arkivet "onödigt vetande".

Jag ser på de blad som jag sparat. Glada och roliga saker. Kanske borde jag göra ett roligt kollage av dem? De som inte är privata liksom? Jag avvaktar nog. Just nu har jag plöjt undan en massa skit och minnen som kommer blekas och aldrig kan dyka upp igen. Som skribent är det svårt att "sudda". Den här var den bästa maj-november-brasa någonsin.

De ex som finns i min mobiltelefon är dom som finnas i mitt liv. Det är dom jag kan räkna med. Om jag någonsin blir förälskad igen kommer jag försiktigt doppa tån i vattnet och känna på graderna om det verkligen är värt att bada eller inte...

MED ELLER UTAN VÄRDE?

"Du ser ju själv, hon ser inte sjuk ut och att vara på puben och sjukskriven går minsann bra. Hon är en snyltare som bara lever på våra skattepengar. Vet du, här om dagen såg jag på Facebook att hon skulle shoppa i Stockholm. Orkar hon det kan hon för fan jobba. Jävla latmask!"

Min själ är trasig och det ser inte ni andra. Min sömn är utom räddning men du tycker inte jag ser trött ut. Min kropp är trött och slut på grund av det som är trasigt inuti. Det ser inte ni.
Ni ser inte om jag varit och shoppa att jag bryter ihop i sängen utmattad och måste sova hela kvällen. Ni ser inte att den glada tjejen på puben, faktiskt är glad för stunden, men kan knappt gå utanför dörren på dagar efteråt.

Jag medger, jag håller upp en fasad ibland av att se sprudlande glad ut. Varför? Jo för jag orkar inte med att förklara sådana som er. Inte ens de anhöriga som står mig närmast förstår men de respekterar mina behov och har lärt sig läsa av mig en viss del.

Jag är sjuk på ett sätt du aldrig kommer att förstå. Du kan lyssna, få svar men aldrig i din vildaste fantasi tänka dig eller ens sätta dig in hur det känns. Alla drömmar som gått i kras. Att jag inte kan planera vad jag ska göra imorgon, inte ens om jag ska äta hemma hos mamma, för jag vet inte vad jag har för dag imorgon. Jag vet inte om jag orkar äta ens.

Det är mig ni gett era skattepengar till. Tack så mycket! Men jag tackar också mig själv för jag har skattat med och att vi har en vård utan försäkringar, där alla har rätt till vård. Det ska vi faktiskt vara tacksamma över.

Jag är inte lycklig eller glad just nu. Livet funkar knappt, that´s it. I 9 år har jag accepterat denna sörja och gett allt och lite till samt självrehabilitera mig men det kommer alltid tillbaka, tätt, tätt ihop. Om det gått ett år emellan episoderna så vore det annat. Men jag lovar dig käre skattebetalare, jag ÄR sjuk annars skulle inte FK ge mig pengar. Din misstro får mig att må ännu sämre.

Nu börjar diskussioner och tankar om att jag kanske inte klarar av att jobba alls. Jag tycker om att jobba. Tänk på det när du går upp på måndag morgon. Jag skulle ge allt för att ha en stabil hälsa (jag behöver inte bli frisk, det är kroniskt, bara stabilt tack) och jobba utan att trilla tillbaka och må skit igen.

Jag undrar dock vad det är som gör att du känner dig mer värd att trycka ner mig som är sjuk? Jag kan lova dig att min psykiska ohälsa har gjort mig starkare än dig av det jag gått igenom. Det handlar inte om en svaghet, det handlar om en trasig själ.

Och om du kunde fixa den så du slipper dina funderingar så skulle ingen bli gladare än jag... Vem säger att du har ett större värde än jag?

FÖR MIG ÄR DET SJÄLVKLART ATT INTE SKAFFA BARN!

”Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Det är väl klart att du ska ha barn, det är det största miraklet i världen! Vad ska du göra, leva alldeles ensam? Du börjar ju bli lite till åren.

Ja fördomarna har varit många att jag inte följer ”deras” normer. Att jag inte vill leka Svenssonliv. Då vill jag vända på det hela och tjata tillbaka; Varför skaffade du barn, kanske av fel anledning? För att följa ”normen”? Jag skiter väl i om du har ett Svenssonliv. Inte ifrågasätter jag det, men det kanske börjar blir dags…

Den enklaste förklaring jag har till att inte vilja ha barn är (eftersom många har sånt behov av förklaring); Jag har ingen som helst barnlängtan. Ett barn ska vara efterlängtat när man sätter det till världen.

Andra anledningar är att jag tycker samhället är för grovt så jag inte vill fostra ett barn i denna värld. Jag tycker skolorna blir alltmer kassa, dagis likaså. Jag tycker även barn har blivit alldeles får råa mot varandra och att barn inte får vara barn längre. Det är lite av det jag känner och tycker.

Det är som om folk undrar: ”Vad då, finns det annat på menyn än barn?” Snacka om att inte klivit utanför dörren. Jag har upplevt fantastiska skrivarresor i utlandet, kärlek, äventyr, egna resor till utlandet, skrivit böcker, driver företag, har vänner, tränar och mycket mer. Jag älskar det! Jag vill inte kliva upp mitt i natten, rapa ungar och byta bajsblöjor. Jag älskar att sova och slappa när inget annat kul driver mig. Då är jag helt plötsligt egoist. Det är väl snarare tvärtom än att sätta ett barn till världen jag inte önskar?

Kliv inte in i mitt sovrum en gång till. Allvarligt, jag klappar dig rakt på käften för du har inget med mina livsval att göra. Jag bryter normer på flera ämnen, jag blir ofta ifrågasatt men tänker lika ofta på dom som lägger sig i, att de kan verkligen inte trivas med deras egna liv. Det är bara det jag är trött på tjatet!

Om du nu så gärna vill fortsätta ifrågasätta mitt livsval så tänker jag svara dig:

”FÖR MIG ÄR DET SJÄLVKLART ATT INTE SKAFFA BARN OCH VARFÖR, DET SKA DU SKITA I”!

MENTAL TRÄNING

Nu är tiden inne för att se detta med motgångar som en naturlig del i våra liv. Pendeln har alltid slagit fram och tillbaka och efter regn kommer sol. Vinnarna är de som förstår att vi behöver dessa tider för att träna oss att bli mentalt starkare. Att bli ännu bättre på att fokusera på det som är bra för oss.

Att skapa möjligheter ur motgångar, är vinnarens framgångsfaktorer. Att hantera det som händer med både ödmjukhet och lite ”jävlar anamma” gör oss bara starkare och bättre som människor. Se upp med vad du matar dina tankar med för ord, träna på att se varje negativ tanke som ett tecken på att du också kan tänka en bra tanke som ger dig bättre energi för att orka och vara uthållig fram till målet.

Den Mentala Träningens filosofi är att livet är ett ”gör det själv projekt” och att det är vi själva som skapar vår framtid. Det innebär givetvis inte att vi kan förutspå framtiden och bestämma allt som händer. Det vi kan göra är att träna upp ansvar och kontroll så att vi kan bestämma hur vi kommer att uppleva och reagera på det som händer. Den inre tryggheten blir allt viktigare när livet stormar omkring oss. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det, som är det väsentliga. Det är de som ser det som händer genom positiva glasögon som skapar hopp. Låt oss hjälpas åt att sprida smittan av hopp med inre styrka och trygghet, oavsett vad som händer.





                                                            / Kärlek C

This is me saying: FUCK OFF!

I över 8 år har jag varit ganska förskonad mot strul inom psykiatrin men nu när jag lagom startat eget och har/haft ett skov för utredning så har jag under senaste tiden märkt att jag inte kan vara nöjd längre....
 
Den senaste läkaren har jag träffat två ggr, han som misstänkte, bipolär sjukdom rapid cykling. Idag kom tiden för uppföljning, en NY KVINNLIG LÄKARE! That´s it! Jag har inget benbrott som vilken doktor som helst kan titta på röntgen och ätgärda med gips. Jag har ingen halsfluss att odla för att ge rätt pencellin. Jag orkar inte köra samma tugg gång på gång för att få stå på mina bara knän för att få te x lugnande mot ångest.

Jag är en ansvarsfull människa. Jag försöker jobba. Jag är lojal och plikttrogen. Jag har inte valt den här jävla sjukdomen, glöm aldrig det. Jag förtjänar respekt, lojalitet och omhändertagande tillbaks utan att bli ifrågasatt. Jag är 38 år och får ta med mig mamma till psykiatrin för att jag orkar inte tugga min historia där om och om igen.

Kära psykiatrin i Västerås, ni kommer inte längre få min positiva reaktioner som jag gett i mina föreläsningar. Ni behandlar mig som en flipperkula utan medmänslighet. Jag kommer nu gå till er verksamhetschef och högsta chefen och media samt alla andra jäkla kanaler jag kan hitta. Jag vill ha en förändring - NU, inte om tio år. Men jag tänker fortsätta förmedla mitt budskap som entrepenör för att bana vägen för de som behöver, men till er psykiatrin i Västerås..

THIS IS ME SAYING - FUCK OFF!

Cecilia Asp - "Hope For The Future"

Idag, den 1 september, föds företaget ”Cecilia Asp – Hope For The Future”. Det är med stor ödmjukhet jag kliver in i något nytt och spännande. Från och med idag är jag egen företagare. Min egen chef.

Varför ska Ni välja mig som föreläsare?

Jag har gjort ett val att gå in i det djupaste och dela med mig av mitt privataste. Det är inget jag skäms över, tvärtom. Att få dela erfarenheter och hjälpa andra är fantastiskt. Jag tror det är anledningen till att jag berör så många och att människor tar sig tid att skriva till mig och tacka för allt.

Jag är van att prata inför folk då jag läst juridik och retorik. Det har gett mig en plattform och erfarenhet. Jag började på hobbynivå för mer än ett års sedan med att föreläsa  och sen dess har det vuxit och jag hoppas det fortsätter. Vi pratar allt mer om psykisk ohälsa men fortfarande finns för mycket skuld, skam och diskriminering som vi måste få ett slut på. Som föreläsare är jag rak och tydlig samtidigt som jag lämnar scenen med en känsla av äkthet som berör många.

Här kommer ett litet axplock av vad jag erbjuder. Jag letar hela tiden nya vägar och nya föreläsningar. Jag slipar inför varje föreläsning för att kunna leverera.

MIN BOK

 ”Med Mitt Liv I Mina Händer – att leva med bipolär sjukdom”

När jag skrev ner mina dödstankar ur djupa depressioner hade jag inte en tanke på att skriva en bok. När jag sedan fick min diagnos, bipolär sjukdom, insåg jag att jag hade något att berätta. Jag valde att ge ut boken på eget förlag för jag ville inte ha någon annan peta i min text och förändra mina upplevelser. Detta gör det betydligt svårare att marknadsföra men jag tänkte inte i de banorna. Idag har min bok sålt i hundratals exemplar och jag får mejl från läsare som uttrycker tacksamhet. Fantastiskt! 

FÖRELÄSNINGAR

”Jag och min krångliga hjärna”
Jag föreläser gripande om min situation från där jag insjuknade till diagnosen och även hur jag lär mig själv att hantera den. Jag läser även upp ett par stycken ur sin bok för att få en mer gestaltning över hur det är för mig att leva med bipolär sjukdom. Den här föreläsningen tar ett steg närmare och berör.

Anhöriga – ”Vi och Dom?”
Jag har tagit reda på hur mina har upplevt min sjukdom eftersom jag själv anser mig inte veta deras känslor. Anhöriga upplever sig ofta maktlösa, hjälplösa och att det blir en klyfta mellan dem och psykiatrivården när den sjuke inte kan ta hand om sig själv. Jag tar mina egna verktyg och andras och ger en föreläsning som gör att anhöriga kan känna sig tryggare.

Arbetsgivare
Hur gör man som arbetsgivare när någon lever med psykisk ohälsa på arbetsplatsen? Hur bemöter jag min arbetsgivare med min psykisk ohälsa?

Alkoholmissbruk – ”Pappa och jag”
Hur är det att växa upp med en alkoholiserad pappa i familjen? Och när familjen splittras i skilsmässa hur tillhandahåller man relationen till den med alkoholproblem? Kommer man för alltid må dåligt i resten av sitt liv det som påverkat en som barn? Jag berättar direkt från hjärtat hur det trasiga kom till att bli så levande och starka band mellan mig själv och min pappa.

Självhjälpsgrupper i hemmet – en gång eller flera. För familjen, samlad grupp eller välj själv.

Känner du flera som du skulle vilja dela dina erfarenheter om psykisk ohälsa med? Kanske vill du bara lyssna, komma som anhöriga eller få verktyg och råd?

Då har du kommit rätt!

Jag leder grupper i hemmet hos någon av deltagarna eller familj. Samtalet leder jag så alla får komma till tals om man vill och fråga om olika problem. Ett bra sätt är att förbereda sina frågor innan vi möts. Ett ännu bättre sätt kan ibland vara att mejla mig dem om det är något speciellt som jag kan ta reda på. Om jag inte har svaret tar jag reda på det efter gruppsamtalet och hör av mig till berörd person.

Vad pratar vi om? Det styr ni själva. Det kan vara allt ifrån att bara få prata av sig för någon som förstår hur det är att må psykiskt dåligt eller att vara anhörig och stå vid sidan av och känna sig hjälplös. En del kanske vill veta vägarna inom psykiatrivården eller hur det ska bemöta Försäkringskassan. Jag står för att ge verktyg och hjälp som kan forma en struktur för er. Något ni har med er resten av livet.

Du får vara hur anonym du vill och behöver inte uppge ditt namn om du inte vill. Allt som sägs i gruppen stannar där. Önskar ni så ordnar jag ett sekretessavtal som alla får skriva på.

En i gruppen är min kontaktperson. Vi kommer överens om vart vi ska vara, antalet tillfällen, dag och tid, pris och andra praktiska saker. Oftast sköts det enklast via mejl.

“När ingen vill eller kan förstå” – ett samarbete med ABF i höst 2013 Västerås

En studiecirkel/självhjälpsgrupp med Cecilia Asp
Saknar Du någon att prata med som förstår dig? Önskar Du att Du hade någon att dela erfarenheter med? Kanske behöver Du hjälp i psykiatrivårdens snåriga stigar? Denna grupp med cirkelledare hjälper dig på vägen. Oavsett om Du hittat någorlunda rätt i tillvaron kanske ett stöd att andra människor ändå kan behövas.
Att delta i sådan här cirkel kan kännas annorlunda men och tryggt. Människorna kring dig lever med samma sjukdom. Det kan innebära en stor förändring i Ditt liv att få se hur andra möter sina funktionshinder.
Kurs/Studiematerial: “Med mitt liv i mina händer – att leva med bipolär sjukdom” av Cecilia Asp
Du kan anmäla Dig till mig info@ceciliaasp.se eller info.vasteras@abf.se
Vi håller till i CuLTURENs lokaler i Västerås.

Välkomna!

Jag finns på info@ceciliaasp.se vid frågor.

I´m not crazy - My reality is just different from yours...

UTSATT.  "Ta en promenad."   "Försök tänk positivt".

Som sjuk i bipolär sjukdom eller kanske psykisk ohälsa överlag, får jag massor av råd om behandling och hur jag ska göra från medmänniskor. Det väcker mer ångest i mig än vad det hjälper och ger stöd...

Jag har inte valt den här situationen. Glöm aldrig den meningen.

Kära medmänniska. Bryt upp dina värderingar. Gör upp med all logik och rationalitet som du levt med i hela ditt liv. Övertyga dig själv om att allt som du någonsin trott på är falskt. En lögn. Förändra dina tankebanor. Hur känns den uppgiften?

Nej, du behöver inte svara. Jag vet exakt hur det känns. För det här är något jag lever med, varje dag, varje minut.

Jag har varit aktiv sen barnsben och lekt ute, spelat flera lagsporter och fortsatt träning upp till vuxen ålder samt även nu när det fungerar.

Mamma och pappa har lagat mat från grunden så jag vet inte ens hur en Findus köttbulle smakar förutom sådant jag fick i skolan. Mamma bakade hembakat så jag har förmodligen fått den bästa kosthållningen av alla jag känner och gått i skolan med.

Jag har inte ätit mig till min sjukdom. Jag har heller inte fått den av inaktivitet. Så era tips kan ni kasta i papperskorgen för det finns inga vetenskapliga belägg för detta.

Någon tyckte jag skulle ut och springa när jag hade dödsångest. En annan tyckte jag skulle tänka positivt i en djup depression. Jag kan inte tänka alls. Jag kan inte kliva ur soffan där jag ligger i mitt icke valda öde. Jag får inta Hulken assistans för toalettbesök och när mamma frågar vad jag vill ha att äta svarar jag som på alla frågor: "Jag vet inte." För det är verkligen så, jag har inte en enda jävla aning. Jag vet inte ens om jag är hungrig när det är andra käftar jag arbetar emot. Betyder det att jag inte anstränger mig tillräckligt när kroppen inte lyder?

Jag har sagt till mamma och pappa rakt ut:

"Ni är väl medvetna om att om jag får en djup depression till så kanske jag inte överlever?"

Naturligtvis blir det en försvarsmekanism från deras sida med ord som: "Men säg inte så" eller "Sluta du är så pigg nu".

Ja jag är medveten om att jag är pigg ibland men ser oftast pigg ut så min framsida bedrar er många gånger. Jag svarade:

"Jag vill bara att ni ska veta att självmord är en sjukdom och inte en feghetsväg. Och om det skulle hända så beror ingenting på er. Jag har haft det bra som barn och vuxen med er och älskar er oerhört mycket bägge två"

Tystnad.

De nickar. De förstår att jag behöver säga det. Samtidigt måste de förstå att hoppa framför ett tåg innebär inte för att man har problem med ekonomin eller killen gjort slut. Man är sjuk!!! Men det fattar inte folk eller ens medmänniskorna.

Jag vet inte vad detta beror på med en sak vet jag - att i friska och sjuka lever i vitt skilda världar, med olika förutsättningar som är omöjliga att förstå om man inte upplever dem själv.

Jag förstår att råden kommer av omtanke, med hopp om mig att jag ska lyckas ha det liv jag vill leva, så tillfredsställande som möjligt och vara glad. På ett sätt är jag tacksam att det finns något vackert i människor, som engagerar sig i något som de känner starkt för men nu har jag kommit till det läget att jag vill inte höra mer. Over and out liksom. Er ovälkomna råd får mig bara att må sämre.

Jag gör vad jag kan. Varje dag. Tro inte att jag har gett upp för då hade jag redan varit död.

"NOTHING IS SO HEALING AS THE HUMAN TOUCH"

/ Cecilia