Livet med en sjukdom.

Allting var ju så bra. Som en liten mygga sätter den sin spets och kryper in i min hud. Den suger ut, dränerar energi.
Sakteliga blir jag svag, kan inte ta in ljud eller ljus. Händerna börja skaka, precis som myggan fått sitt.
Dränerad, slutkörd. Intrycken blir större, jag blir genast mindre.
I hate this! Jag funkar inte.

Fan ta ångest, fan!

Min Ängel.

Ibland kommer man till en fas i livet där man måste lära sig släppa taget. Jag har börjat komma dit nu. Även om det är smärtsamt så måste jag inse att vår relation börjar gå mot sitt slut. När min kärlek till dig var över och vi fick en djup vänskaplig relation fann jag något jag inte trodde var möjligt – mig själv. Du öppnade dörrar jag inte visste fanns, du petade i sår som var öppna och behövde läkas. Du stöttade mig i allt som jag var då, när jag var som trasigast. Du är den som kommit mig allra närmast någonsin, och jag tror också du kommer att bli den enda. Du höll mig i handen genom en storm som jag inte kunnat ta mig igenom utan dig. Du har en sådan otrolig speciell plats i mitt hjärta så du kan aldrig ana.

Nu börjar jag bli hel, du försvann när du inte behövdes längre. Det är sån du är. Du lagar och fixar. Sen går du. Det är ditt behov av livet. Mitt har varit att hålla liv i en vänskap som numer bara är enkelriktad. Det dränerar energi och jag känner mig inte saknad i ditt liv längre. Jag får helt enkelt inte plats i det. Jag är ingen du prioriterar längre. Det är bara så det är.

Jag tänker på dig varje dag, min vän. Du ger mig fortfarande tysta råd till mitt inre när jag är vilsen. Det är här våra vägar delar sig. Du har redan gått din, nu är det dags för mig att gå min…

Ni blir ett vackert par!

Hon har lärt sig att du köper det hon inte kan få,
Hon är inte söt men har kanske någonting ändå.

Din blick är tom, falnande och död,
Hon har dig fast och du har tappat all din glöd.

När hon ramlar i din famn då kostar det en del,
Du älskar, men du älskar så fruktansvärt fel.

Ni blir nog ett vackert par, förenade i varandras egen kontroll,
Men du har inte fattat att kärlek är det som spelar roll.

När hon kräver din skjuts, din kram,
Har du inte insett att det hon kräver, är egentligen dina barn.

Allt för att få har dig kvar i hennes grepp,
Säg, är det värt att älska på detta sätt?

Ni blir nog ett vackert par, ni som snor av varann,
Med en kärlek som långt ifrån är sann.

Det finns inget mer att se, inget mer att få,
Att vara ett par där krävs det att man är två.

Jag skulle ha sprungit för länge sen.

Vad gav dig rätten att smsa mig med påhitt om att jag förstör ditt liv? Jag har inte tagit någon kontakt med dig alls och min blogg är min. Om ni har sådana problem med den, så tycker jag att ni ska sluta läsa. Jag lever mitt liv.
Ibland kan någon göra det så jävla lätt för en att gå vidare...

We been busted, Mr Memory!

Någon sa på jobbet att dina samtal till mig inte gick att ta miste på. En annan frågade mig vad du gör nuförtiden. Alltså - vi dolde det inte särskilt väl. I vår enfald trodde vi att vi hade vår hemlighet i säkert förvar. Men även din flickvän slog hål på bubblan och då smet du med svansen mellan benen. Fegt säger vissa, för jävligt säger andra. Känslomässig frustration säger jag.

Jag vet inte vad du gör nu för tiden, och ärligt talat så vet jag inte om jag bryr mig särskilt mycket heller. Det var väl så här det skulle sluta, det var väl så här det skulle gå. Du finns inte i mitt liv och jag är inte en tjej som letar efter något som kunde ha blivit. Det som blir - det blir. Det som är - det är.
Klart jag minns dig! Klart jag skrattar till varje gång jag hör våra dansbandslåtar och självklart sörjde jag ditt svek.

Det gick upp för mig rätt snart, efter du slutade, att vi blivit avslöjade. Jag förstod att något så stort inte kunde döljas. Men det är som det är och det blir som det blir...

Cravings.

Överallt kommer det. De där kletiga förmaningarna att de har så ont överallt. Eller deras nya ”cravings”. Man ska tycka synd om, dalta. Jag har full respekt för att man är stolt, att man längtat men ibland känns det som jag står i skottfältet. Bara för att jag är kvinna betyder det inte att jag vill stryka dig på magen när du är höggravid. Eller lyssna på hur ont du har överallt, att du är svälld. Jag känner mig inte bekväm i de här situationerna. Jag är den som har minst koll på barnmat och svallande hormoner. Låt gå för att jag är kvinna, men varför förväntar du dig att jag är intresserad?

Jag har ett mansdominerat yrke, jag är den enda kvinnan på min arbetsplats. Och just p.g.a. mitt kön bad man mig inhandla bebiskläder till den arbetskamrat som fått barn. Allvarligt, tror min kollega som är 5-barnsfar gör det bättre. Jag vet inte om storlek 122 är centilong och går till en fyrbent hund eller en tonåring. Jag har ingen aning om sempervälling är något bra eller om man ska inhandla det för att det är välling.

Jag vet inte. Jag vet bara att männen gör det bättre än mig.

You killing med tenderly.

Hon skrapade lite lätt på hans tatuering i nacken. Dödskallen gav ett litet för hårt intryck på honom. Det var bara en av flertalet tatueringar han hade. På hans vänstra underarm hade han en tatuerad text. Hon älskade den, liksom hans maskulina underarmar. Han vände sig om i sängen och log mot henne. De sa inget, inget behövdes säga. Han smekte bort hennes hår från pannan och kysste henne. Hon började gråta fast hon inte ville. Han höll om henne hårt. Hans långa ögonfransar snuddades vid hennes nacke i deras långa omfamning. Hon grät som ett litet barn, han kramade och led inombords. Hon grät när det var han som var trasig...
Han var dränkt av tårar när hans klarblå ögon mötte hennes. Hon visste att han var tvungen att ge sig av. Någon väntade på honom. Hon ville be honom stanna för alltid eller säga att han inte skulle komma tillbaka eftersom hon inte klarade av att bryta. Han drog på sig jeansen och tröjan, satte sig sedan på sängkanten. Efter en stunds tystnad sa han: "Babe, en dag blir det du och jag.." Hon hoppades innerligt att hon var kvar den dagen...