Farväl Monchichi.

Någon av oss måste gå - det måste bli jag. Du gjorde mig hel när jag behövde stabilitet.
Det är svårare att gå än att bli lämnad. Att gå är att välja - att bli lämnad är att inte ha ett val. Jag har gått - jag har lämnat.

Jag vill att du ska veta, att ingen kan älska mig bättre än du.

Storm.

Jag undrar fortfarande varför han stod kvar när det stormade som värst. När mina väggar skakade, när taket ville blåsa av och jag var lika vek som fuktigt trä så var han stammen. Det spelade ingen roll vad jag sa eller vad jag gjorde. Om jag anklagade eller skrek. Om jag grät och trampade sankmark. Jag undrar fortfarande varför han stod kvar när det blåste, men framförallt finns han också kvar när vinden mojnat…

I truly love you, my angel

Godkänd & lämplig för krigsplacering

Efter att ha landat från min TFG-U utbildning och insett att jag är godkänd och lämplig för krigsplacering, försöker jag ta in allt som skett under veckan. Jag har insett att trots mitt affirmerande, positivt tänkande och hallejuah-moments hann jag inte ens prata med alla. En händelserik vecka är förbi och jag har nog fått en efter-kurs-deppression.

Kapten Holgerssons pedagogiska sida och Kapten Skogsmulles coola inställning gjorde en något tyngre vecka lätt. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, sett andra människor för vad de är.

Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen att det är över. Jag är glad över att se mina katter igen men jag är ledsen över att skiljas från en vecka i det militära och deltagare jag faktiskt gillat rakt igenom. Däremot är jag tacksam över att deltagarnas extrema skoskav får läka och att jag slipper se rökande föräldrar natta sina barn på mobilen mitt i militära urskogen. Någon mutta får det trots allt vara i det militära.

Sårbart & Djupt.

Han vet allt, precis allt. Det finns inte en ådra på mig som han inte kan. Det finns inte en känsla han inte kan beskriva jag känner. Ändå ser han mig inte...

Han kommer aldrig se mig som jag ser honom. Han kommer heller aldrig förstå på riktigt vad han betyder för mig. Ingen står mig så nära. Ingen har kommit mig så nära - aldrig någonsin. Jag avskyr det faktum att han sett mig sårbar. Jag ryser av välbehag varje gång han säger att allt kommer ordna sig. Han är allt jag vill ha, han är allt jag aldrig kommer att få. Han är två i en. Vännen jag inte kan leva utan och den stora kärleken jag aldrig kommer att få. Kombinationen är svår men jag måste överleva det. Det finns inga alternativ. Jag är för alltid den han kan luta sig emot, den han kan prata med som han säger. Sippa - den eviga vännen. Männen vill inte ha en självständig kvinna. De vill ha någon som vill ha hjälp med allt. Som står och fladdrar med ögonfransarna och pillar på sitt blonda lockiga hår. Jag kommer aldrig bli den tjejen. Jag byter mina däck själv på bilen och borrar hål i väggen. Alltså kommer jag inte bli den sortens kvinna han faller för - never.

Han kommer aldrig se mig - inte som jag ser honom. Sorgligt men sant.

Min väg tillbaka

Försäkringskassan och Pyskiatrin har blötts och stöts i media. Enligt hela svenska folket så är det inget som fungerar i den aspekten men jag kan låta hälsa att ni har fel. Jag har fått mycket god support och hjälp, även när det inte fungerat. Det enda jag har att kritisera är den långa väntetiden att få tillgång till terapi. Jag började gå privat, vilket jag gör fortfarande och det ger mig ett stort hål i plånboken men det viktigaste av allt; ett fulltgott tillfrisknande.

Mitt viktigaste beslut har varit att inte ta ett steg i någon riktning utan att ha min psykiatriläkare i ryggen. Min tacksamhet sträcker sig till Dr. Eva Carlgren-Meyer och Sjukgymnast Petra Lostelius-Vikman på affektiva avdelningen för deras beslutsamhet och stöd. Likväl som psykoterapeut Karin Hemlin-Bjerkehag supportat bort mina svartaste självmordstankar till att inte ha för bråttom till mitt tillfrisknande.

Jag är idag glad att Solveig på FK tog beslutet i att sjukersättning är något måste för min rehabilitering. Jag är idag tacksam över att Viveka på FK varit om sig och kring sig och varit lika glad som jag för varje litet steg framåt jag tagit.

Jag kan fortfarande må dåligt ibland men nu skäms jag inte över det längre. Min största rädsla är att ingen arbetsgivare vill ha mig. Men jag tänker inte gömma mig för att jag har en sjukdom eller diagnos som man har dålig kunskap och fördomar om. Idag är jag inte mer begränsad än någon som får en förkylning eller har en dålig rygg. Idag inser jag att det är så här man ska må när man mår bra. Det är ingen seger utan en mänsklig rättighet.

Ålderskillnad – endast accepterbart om mannen är äldre?

Efter att haft ett 8 månaders långt förhållande med en 13 år yngre man har listan varit lång med fördomar om ålderskillnader. Att jag tidigare bara haft äldre killar är inte längre något man diskuterat utan att jag just nu faller för någon ofattbart yngre ger mig en ”desperationsstämpel”. Men när en del umgängeskretsar inte kan förlika sig med tanken att jag kunde vara tillsammans med deras son åldersmässigt – ja då har fördomarna landat långt nere vid anklarna.

I generationer har åldrar i förhållanden varit något som varit just en siffra. Efter att själv levt med en man som är 11 år äldre under 5 års tid så vet jag av erfarenhet att man kan vilja just olika saker p.g.a. ålderskillnaden. Likväl som man kan ha helt olika status qou om man vore jämngammal. En annan del är att under dessa 5 år har jag aldrig hört eller känt av åsikter om vår ålderskillnad. Efter att ha gett mig in i diskussionen med min bästa vän, som har en man som är flera år äldre, så undrar vi varför det ska vara så känsligt att kvinna i äldre?

Den mest otroliga liknelsen är dock när man ”okejar” att jag har en 13 år yngre pojkvän men i nästa andetag kastar skit på sitt ex som minsann är 40 och dejtar en 22-årig kvinna – för DET är ju nästan äckligt. Andra former av metaforer är när man uttryckligen påstår: ”Bara du ger fan i min son” ja då blir man rent ut sagt förbannad. Den fråga som poppar upp i min lilla levande hjärna är då: ”Vad fan menar du – jag är din vännina men jag är inte god nog åt din son?”

Det som ger humor åt hela aspekten är dock hur olika jag och pojkvännen bemöts. När mina bekanta ger mig en desperationsstämpel så ger hans vänner honom en ”high five” och använder sig av ordet: Respekt! Han blir helt plötsligt cool och de frågar nyfiket hur han grejade något sådant. De är avundsjuka på hans äldre kvinna medan jag inte bara får försvara relationen utan även mitt val i en yngre man.

Jag är trött på era oinbjudna åsikter, jag tycker fan i mig de inte är okej. Se individen – inte åldern! Jag bara undrar, vad är det i kärleken som är så fel i era ögon

Sevilla - något att längta till

Jag har syndat chokladmuffis och cappuchions. Känt mig som ett sockersött vitt bröd och anat en viss längtan till min GI-mat. Idag känner jag mig mör och lycklig.

Två dagar i hemmet med katter som visat sin lycka över att matte är hemma genom att kissa inne, gör väl inte att vardagstrisstesen känt sig välkomnad. Jag försöker landa från mina tapas, bussar i ansiktet och brakskitar. De två sistnämnda verkar jag gjort mig lite ökänd för. Man nog klart säga att jag satt Surahammar på kartan.
Jag vill inte vara här. Jag vill tillbaks till Anns varma leende och ”Hans-Olles” kugghjul. Jag vill se Ninas rutiner och höra Ericas spanska. Jag vill krama Monika och skratta med Åke. Jag vill känna Sevilla och hinna se Sevilla – igen. Jag vill inte erkänna att det är över.

Delar av mig känner nog en viss panik över att nu ska jag prestera och kanske framför allt - leverera. Prestationsglädje heter det visst. Och som jag misstänkte dog ådran när jag landade i Sverige. Jag vet inte om det är kursen, lärarna, vännerna, Sevilla eller alltihop som gör att ådran sätter fart. Det är som ”Hans-Olle” sa att jag presterar bäst under press helt enkelt.

Veckan har inte gått undan. Nej det vore att förringa det hela. Veckan var över lika fort som en brakskit.


Monikas bilder:
http://picasaweb.google.com/monica.olskolk/SkrivarkursSevilla