This is my life.

Jag har fått en hel del intressanta reflektioner av min blogg. Man skulle kunna säga att min briljanta sida är mer än briljant. Inte nog med att jag tydligen skriver det andra känner och vill säga på ett utmanande eller sårbart sätt, vilket jag absolut håller med om, utan man tror sig även veta vem jag är. Vidare förtäljer historien att ni kära läsare uppskattar att jag inte skriver om vem jag te x drack kaffe med igår (allvarligt, vem fan bryr sig om det?) samt att min råa, brutala sanning lyser sig igenom. Man skulle enkelt kunna påstå att jag är populär.

Om det är mitt liv är ju upp till läsaren att tolka, men det är helt klart min sanning. Det enda jag mätta er nyfikenhet med är att jag stoltserar gärna med mitt liv. Jag mår nämligen förträffligt jävla bra på alla områden. Sug på den du..

To my best friends, my angel and my Såpis, I truly love you…now and forever

Den bästa för dig.

Det borde va klart nu, jag borde ha svaren, men det har jag inte. Jag trodde att jag skulle vara sårad, att jag skulle vara utelämnad eller kanske rentav förälskad igen. Allt jag känner är likgiltighet. Jag är imponerad hur vi kan hålla isär allt som innebär pengar, sex och vänskap i vår relation. Vi borde vara som gjorda för varandra, vi borde kunna rida ut stormar i ett äktenskap som ingen upplevt på avstånd.

Den här gången lider jag inte. Den här gången sökte jag något annat. Jag älskar dig – för alltid, men inte på samma sätt. Jag är den bästa du aldrig hade…

Farväl Monchichi.

Någon av oss måste gå - det måste bli jag. Du gjorde mig hel när jag behövde stabilitet.
Det är svårare att gå än att bli lämnad. Att gå är att välja - att bli lämnad är att inte ha ett val. Jag har gått - jag har lämnat.

Jag vill att du ska veta, att ingen kan älska mig bättre än du.

Storm.

Jag undrar fortfarande varför han stod kvar när det stormade som värst. När mina väggar skakade, när taket ville blåsa av och jag var lika vek som fuktigt trä så var han stammen. Det spelade ingen roll vad jag sa eller vad jag gjorde. Om jag anklagade eller skrek. Om jag grät och trampade sankmark. Jag undrar fortfarande varför han stod kvar när det blåste, men framförallt finns han också kvar när vinden mojnat…

I truly love you, my angel

Godkänd & lämplig för krigsplacering

Efter att ha landat från min TFG-U utbildning och insett att jag är godkänd och lämplig för krigsplacering, försöker jag ta in allt som skett under veckan. Jag har insett att trots mitt affirmerande, positivt tänkande och hallejuah-moments hann jag inte ens prata med alla. En händelserik vecka är förbi och jag har nog fått en efter-kurs-deppression.

Kapten Holgerssons pedagogiska sida och Kapten Skogsmulles coola inställning gjorde en något tyngre vecka lätt. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, sett andra människor för vad de är.

Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen att det är över. Jag är glad över att se mina katter igen men jag är ledsen över att skiljas från en vecka i det militära och deltagare jag faktiskt gillat rakt igenom. Däremot är jag tacksam över att deltagarnas extrema skoskav får läka och att jag slipper se rökande föräldrar natta sina barn på mobilen mitt i militära urskogen. Någon mutta får det trots allt vara i det militära.

Sårbart & Djupt.

Han vet allt, precis allt. Det finns inte en ådra på mig som han inte kan. Det finns inte en känsla han inte kan beskriva jag känner. Ändå ser han mig inte...

Han kommer aldrig se mig som jag ser honom. Han kommer heller aldrig förstå på riktigt vad han betyder för mig. Ingen står mig så nära. Ingen har kommit mig så nära - aldrig någonsin. Jag avskyr det faktum att han sett mig sårbar. Jag ryser av välbehag varje gång han säger att allt kommer ordna sig. Han är allt jag vill ha, han är allt jag aldrig kommer att få. Han är två i en. Vännen jag inte kan leva utan och den stora kärleken jag aldrig kommer att få. Kombinationen är svår men jag måste överleva det. Det finns inga alternativ. Jag är för alltid den han kan luta sig emot, den han kan prata med som han säger. Sippa - den eviga vännen. Männen vill inte ha en självständig kvinna. De vill ha någon som vill ha hjälp med allt. Som står och fladdrar med ögonfransarna och pillar på sitt blonda lockiga hår. Jag kommer aldrig bli den tjejen. Jag byter mina däck själv på bilen och borrar hål i väggen. Alltså kommer jag inte bli den sortens kvinna han faller för - never.

Han kommer aldrig se mig - inte som jag ser honom. Sorgligt men sant.

Min väg tillbaka

Försäkringskassan och Pyskiatrin har blötts och stöts i media. Enligt hela svenska folket så är det inget som fungerar i den aspekten men jag kan låta hälsa att ni har fel. Jag har fått mycket god support och hjälp, även när det inte fungerat. Det enda jag har att kritisera är den långa väntetiden att få tillgång till terapi. Jag började gå privat, vilket jag gör fortfarande och det ger mig ett stort hål i plånboken men det viktigaste av allt; ett fulltgott tillfrisknande.

Mitt viktigaste beslut har varit att inte ta ett steg i någon riktning utan att ha min psykiatriläkare i ryggen. Min tacksamhet sträcker sig till Dr. Eva Carlgren-Meyer och Sjukgymnast Petra Lostelius-Vikman på affektiva avdelningen för deras beslutsamhet och stöd. Likväl som psykoterapeut Karin Hemlin-Bjerkehag supportat bort mina svartaste självmordstankar till att inte ha för bråttom till mitt tillfrisknande.

Jag är idag glad att Solveig på FK tog beslutet i att sjukersättning är något måste för min rehabilitering. Jag är idag tacksam över att Viveka på FK varit om sig och kring sig och varit lika glad som jag för varje litet steg framåt jag tagit.

Jag kan fortfarande må dåligt ibland men nu skäms jag inte över det längre. Min största rädsla är att ingen arbetsgivare vill ha mig. Men jag tänker inte gömma mig för att jag har en sjukdom eller diagnos som man har dålig kunskap och fördomar om. Idag är jag inte mer begränsad än någon som får en förkylning eller har en dålig rygg. Idag inser jag att det är så här man ska må när man mår bra. Det är ingen seger utan en mänsklig rättighet.