För ett litet tag sedan satt jag och skrev på en artikel om min bipolära sjukdom. Jag hade bestämt mig att jag ville publicera den för att skapa en förståelse kring fördomar mot psykisk ohälsa. Artikeln gick ganska fort att skriva, den blev klar på mindre än en kväll.
Jag mejlade den till flera tidningar och fick napp direkt av flera tidningar men valde ett samarbete med Amelia. De hade blivit stormförtjusta i texten och undrade om de fick göra ett reportage om mig. Just då, hade jag tänkt mig att tjäna en extra slant så jag funderade… i ungefär ett par minuter. Syftet var det samma i vilket fall och jag tackade ja. I samma stund erbjöd sig Amelia att trycka en text ur min bok jag skriver på som skulle vara med i tidningen. Dock p.g.a. platsbrist bestämde vi oss för att lägga den på hemsidan istället.
Jag bestämde mig ganska snart för att intervjun skulle vara så öppen som möjligt. Det skamsna, fula och skulden i t.ex. en manisk episod med många manliga ligg, skulle läggas ut på bordet. Folk skulle få veta att allt det där förvirrande i depressionen, att jag legat i sängen i och stirrat i väggen i dagar, suttit på dusch golvet och gråtit i timmar eller att jag var på väg att ta självmord, att självmord inte är fegt utan en sjukdom. Allt det där som bipolära människor skäms för.
Jag tillhör en av dem som inte skäms eller känner skuld alls idag. Jag har bearbetat mycket i terapi och i och med det accepterat det jag gjort och vem jag är. Utöver det har jag accepterat att jag lever MED bipolär sjukdom. Att leva MED innebär att jag tar sjukdomen i handen och går med den. I stället för att stånga mig blodig mot det jag mår dåligt av så samsas jag med sjukdomen så gott det går. För utan acceptans så går det inte, oavsett som anhörig eller drabbad.
Man kategoriserar oss som ”psykiskt sjuka”. Jag avskyr det uttrycket. Samlar vi ihop patienter med artroser, hjärtfel och hjärntumörer som ”fysiskt sjuka”? Detta fenomen gör att samhället jobbar emot en grupp människor med förtal och fördomar.
Det nya begreppet bipolär sjukdom istället för manodepressivitet är något jag lagt märke till. När jag berättar för någon att jag lever med bipolär sjukdom så frågar de oftast vad det är. När jag säger manodepressiv då backar människorna ett par steg. Jag kan riktigt se hur tankeverksamheten sätter igång hos dem.
Varför gick jag då ut och gjorde det här reportaget för så många läsare?
Jo för att visa att jag är precis som alla andra trots att jag är bipolär. Orden psykiskt sjuk klingar hårdsmält i andras öron. Men jag känner mig inte mer annorlunda än du.
Jag kan inte säga att jag är framme vid ett fullt tillfrisknande, sjukdom är trots allt kronisk, men är en god bit på väg. Och det är absolut en början på resten av mitt liv.
fredag 27 maj 2011
onsdag 25 maj 2011
Ang. Reportaget i Amelia nr. 12, 26 maj. En bild som ej publicerades
Jag vill med detta foto skicka ett varmt och öppenhjärtligt tack till Frilansjournalisten Erik Andersson. I fyra timmar satt vi och pratade. Jag upplevde honom som ödmjuk, detaljerad och genuit intresserad av mig och det jag hade att berätta.
Jag har synts flitigt i media av olika sammanhang och Erik är den bäste jag stött på - helt klart. Jag ger honom mina allra varmaste rekommendationer.
Foto/Upphovsrätt:
Erik Andersson
Frilansjournalist - skribent och fotograf
Ni hittar honom på http://www.eafrilans.se/
måndag 23 maj 2011
Det kom ett mejl...
Jag fick ett mycket trevligt mejl i dag från min biståndshandläggare. Vad glad man blir!
"Kommentar till det som du mejlade mig ang din skrivelse till FK och det jag läste om dig som kommer i senaste nr av Amelia. Du skriver så bra att man på ett begripligt sätt kan förstå eller åtminstone ana hur tuff och jobbigt du har haft (har) det med din sjukdom och de konsekvenser det för med sig för dig i din vardag. Du är verkligen rak och tydlig med hur det kan se ut för en peson med Bipolär sjukdom. Du är otroligt duktig på att formulera dig och jag som även träffat dig kan se att du har lätt för att uttrycka dig även i tal. Håller nu tummen för dig att du ska få må så bra som du bara kan och att du får plats på dagverksamhet så snart som möjligt eftersom du är så ”taggad” och motiverad. "
Sköt om dig
Hälsningar Lilian
"Kommentar till det som du mejlade mig ang din skrivelse till FK och det jag läste om dig som kommer i senaste nr av Amelia. Du skriver så bra att man på ett begripligt sätt kan förstå eller åtminstone ana hur tuff och jobbigt du har haft (har) det med din sjukdom och de konsekvenser det för med sig för dig i din vardag. Du är verkligen rak och tydlig med hur det kan se ut för en peson med Bipolär sjukdom. Du är otroligt duktig på att formulera dig och jag som även träffat dig kan se att du har lätt för att uttrycka dig även i tal. Håller nu tummen för dig att du ska få må så bra som du bara kan och att du får plats på dagverksamhet så snart som möjligt eftersom du är så ”taggad” och motiverad. "
Sköt om dig
Hälsningar Lilian
torsdag 19 maj 2011
Jag kan inte sluta älska dig 2005-11-17
Jag kan inte sluta älska dig 2005-11-17
I bakgrunden så ser du allt
Jag formas av din gestalt
Jag kan inte sluta älska dig
Du får mig lycklig, det pirrar i hela mig
Månen den vinkar
Jag ser att stjärnorna blinkar
Ta min hand, jag ler så där generat
Du ser på mig, jag vill ha dig mera
Jag kan inte sluta älska dig
Du får det att pirra lyckligt i hela mig
I bakgrunden så ser du allt
Jag formas av din gestalt
Jag kan inte sluta älska dig
Du får mig lycklig, det pirrar i hela mig
Månen den vinkar
Jag ser att stjärnorna blinkar
Ta min hand, jag ler så där generat
Du ser på mig, jag vill ha dig mera
Jag kan inte sluta älska dig
Du får det att pirra lyckligt i hela mig
lördag 22 januari 2011
Följ mig på Twitter...
Det kommer mest handla om mitt skrivande men kanske även en del privata saker. Dock kommer jag inte skriva om vem jag drack kaffe med i förra veckan eller liknande.
Totalt ointressant!
http://twitter.com/#!/SkrivarCenter
Totalt ointressant!
http://twitter.com/#!/SkrivarCenter
fredag 21 januari 2011
”INGET KAN FÅ MIG ATT TYCKA ATT BARN ÄR FANTASTISKA”
Inget kan få mig att tycka att barn är fantastiska. Barn är inget jag längtar efter eller kan se mig med. Men när någon frågar det ultimata frågan om när jag ska skaffa barn, då har jag lust och fråga denne: – Ursäkta, men sen när fick du rätten att kliva in i mitt privata sovrum?
Jag är snart 36 år och vet nog inget värre än barn och småbarnsföräldrar. Offentlig amning tycker jag är äckligt, medan andra ser det som något naturligt och vackert. Ytterst få tjejer med barn tar hänsyn. De flesta langar fram tuttarna och börjar amma på vilken restaurang som helst.
De finns överallt. På Ikea har man barnpassning för shoppade föräldrar. Hm, var det inte så att man skapade något och tar ansvar för det själv? Sen de här förbannade familjeparkeringarna som är något större och ligger närmre ingångar till varuhusen. Är jag mindre värd för att jag inte har barn och svänger in med protest och parkerar på en.
Men värst är barn som skriker, snorar och kladdar. När de ställer sig upp och vänder sig om. Och föräldrarna ler och man måste vara trevlig och leka eller le naturligt och nicka tillbaka.
Jag förväntade mig att jag skulle drabbas av en barnlängtan – som aldrig verkar komma.
”Men du missar så mycket” säger människor runt i kring. Men vad jag än väljer så missar jag ju något. Ett annat exempel är ”men är du dum i huvudet, barn är ju det bästa som hänt mig!” eller ”Hur skulle världen överleva om alla tänkte som du?” Det är en sorts mänsklig gemenskap som blir ifrågasatt av mitt val. Säger jag ”nej, jag vill inte”, då är diskussionen igång. Säger man ”nej, tyvärr” så slipper man det. Men ska jag behöva ljuga för att slippa diskussion? Och ordet tyvärr är ju som att nästan säga att man vill ha.
Jag är så många gånger jag blivit så förbannad på alla nervärderande kommentarer, det har inte bara skett en eller två gånger. Utan flertalet gånger när man kommer in på diskussionen om man vill ha barn eller inte och man svarar att man inte vill ha det får man mörka blickar och kalla kommentarer. Det är väl mitt val om jag inte vill sätta ett nytt liv till världen, det finns ingen regelbok. Jag är så förbaskat trött på att jag måste försvara mitt val, vilken mamma måste försvara att hon valt att skaffa barn?
Det visar sig i många andra studier att frivilligt barnlösa kvinnor inte ångrar sig, att aktivt inte inte få barn.
Men när människor talar av erfarenhet och säger: ”Vi väntade för länge. När vi försökte skaffa barn gick det inte” – då blir jag påverkad. Men mitt liv skulle inte kännas meningslöst om jag aldrig kunde få barn.
En anledning är förstås att de numera är färre som är ofrivilligt barnlösa – tack vare möjligheterna till assisterad befruktning och adoption. Preventivmedel och aborträtt gör det och andra sidan enklare att välja ett liv utan egna barn.
En sak är klar i min värld i alla fall - Barn ska vara efterlängtade.
Jag är vid min ålder totalt ointresserad och är inte alls sugen på barn. Jag är också medveten om att den biologiska klockan tickar för fullt, men jag kan fortfarande inte se mig med barn. Däremot vet jag att man aldrig ska säga aldrig.
Om jag en dag fall skulle ledsna på att jobba, träffa vänner och uppskatta den totala friheten jag har så kanske barn blir aktuellt. Men det behövs two to tango, som det heter. Tänk dig scenariot att jag skulle ha villa, Volvo, hund och två barn inom några år. För mig känns det lika långt bort som landet Narnia just nu…
Jag är snart 36 år och vet nog inget värre än barn och småbarnsföräldrar. Offentlig amning tycker jag är äckligt, medan andra ser det som något naturligt och vackert. Ytterst få tjejer med barn tar hänsyn. De flesta langar fram tuttarna och börjar amma på vilken restaurang som helst.
De finns överallt. På Ikea har man barnpassning för shoppade föräldrar. Hm, var det inte så att man skapade något och tar ansvar för det själv? Sen de här förbannade familjeparkeringarna som är något större och ligger närmre ingångar till varuhusen. Är jag mindre värd för att jag inte har barn och svänger in med protest och parkerar på en.
Men värst är barn som skriker, snorar och kladdar. När de ställer sig upp och vänder sig om. Och föräldrarna ler och man måste vara trevlig och leka eller le naturligt och nicka tillbaka.
Jag förväntade mig att jag skulle drabbas av en barnlängtan – som aldrig verkar komma.
”Men du missar så mycket” säger människor runt i kring. Men vad jag än väljer så missar jag ju något. Ett annat exempel är ”men är du dum i huvudet, barn är ju det bästa som hänt mig!” eller ”Hur skulle världen överleva om alla tänkte som du?” Det är en sorts mänsklig gemenskap som blir ifrågasatt av mitt val. Säger jag ”nej, jag vill inte”, då är diskussionen igång. Säger man ”nej, tyvärr” så slipper man det. Men ska jag behöva ljuga för att slippa diskussion? Och ordet tyvärr är ju som att nästan säga att man vill ha.
Jag är så många gånger jag blivit så förbannad på alla nervärderande kommentarer, det har inte bara skett en eller två gånger. Utan flertalet gånger när man kommer in på diskussionen om man vill ha barn eller inte och man svarar att man inte vill ha det får man mörka blickar och kalla kommentarer. Det är väl mitt val om jag inte vill sätta ett nytt liv till världen, det finns ingen regelbok. Jag är så förbaskat trött på att jag måste försvara mitt val, vilken mamma måste försvara att hon valt att skaffa barn?
Det visar sig i många andra studier att frivilligt barnlösa kvinnor inte ångrar sig, att aktivt inte inte få barn.
Men när människor talar av erfarenhet och säger: ”Vi väntade för länge. När vi försökte skaffa barn gick det inte” – då blir jag påverkad. Men mitt liv skulle inte kännas meningslöst om jag aldrig kunde få barn.
En anledning är förstås att de numera är färre som är ofrivilligt barnlösa – tack vare möjligheterna till assisterad befruktning och adoption. Preventivmedel och aborträtt gör det och andra sidan enklare att välja ett liv utan egna barn.
En sak är klar i min värld i alla fall - Barn ska vara efterlängtade.
Jag är vid min ålder totalt ointresserad och är inte alls sugen på barn. Jag är också medveten om att den biologiska klockan tickar för fullt, men jag kan fortfarande inte se mig med barn. Däremot vet jag att man aldrig ska säga aldrig.
Om jag en dag fall skulle ledsna på att jobba, träffa vänner och uppskatta den totala friheten jag har så kanske barn blir aktuellt. Men det behövs two to tango, som det heter. Tänk dig scenariot att jag skulle ha villa, Volvo, hund och två barn inom några år. För mig känns det lika långt bort som landet Narnia just nu…
onsdag 29 september 2010
NÄR DJUP VÄNSKAP BRISTER...
Historien som jag berättar här slutar inte lyckligt. Något som började så bra slutade, enligt mig, i ren katastrof.
Jag separerade. Du var den jag skällde på när jag inte fick mitt internet i tid under flytten för mina studier. Det var ditt jobb. Du var den som började skämta i mejlen och frågade sedan om en bild och helt plötsligt fanns jag på din MSN-lista. Jag vet inte vad som hände riktigt men det gick fort, riktigt fort. Vi började prata dagar och nätter via MSN. Vi träffades, dejtade, sov kvar och slutligen hade sex. Men vi utvecklade inget förhållande men hade ändå sex ett flertal gånger. Jag satte foten hårt på bromsen. Backade tillbaka känslomässigt och när vi blev överens om att vår relation skulle fortsätta i vänskapens tecken blev jag lite besviken, men höll dig kvar i mitt liv.
Vi hade otroligt roligt i den där lilla MSN-rutan. Du hade mycket humor och jag hade mycket skratt. En dag bröt jag ihop och blev sjuk i bl.a. djup depression. Jag var så långt gången att jag ville ta mitt liv men du fanns där på datorn, nätter och dagar, allt för att jag skulle uthärda timme för timme, dag för dag. Efter något år hade jag i alla fall krupit upp till ytan och då behövde du en axel att lutade dig mot. Du skrev om din hjärtevän, som i mina öron inte alls var en hjärtevän snarare en hjärtekrossare. Hon klev över dig som hundbajs, ignorerade dina känslor och jag gjorde allt för att hålla modet uppe att inte skriva: ”Släng ut henne för i helvete. Är du blind?” Kärleken är blind, så jag valde att lyssna och försöka förstå samt bistå med råd.
Tiden gick vidare. Tillsammans kämpade vi fortfarande med min sjukdom och mitt sätt att tänka. Det var det största ämnet som kretsade kring oss då. Det är en egocentrisk sjukdom så du fick stå åt sidan mycket och det är jag hemskt ledsen för. Men mitt i allt det svarta kunde du få mig skratta så tårarna rann och så böt vi ämne; Från att göra tipsrader vad som var snyggt som kvinnor hade på sig och du fick 3 alternativ att välja på. Eller den gången jag förklarade hur Lejon fungerade och du reagerade blandat med skratt och bestämdhet att så var det minsann inte. Vi pratade om dina härliga barn, ditt liv i allmänhet och våra drömmar. Man kan dela mycket med skrift i en sådan liten ruta. Du lånade mig tusenlappar, som jag först inte tog emot, för att jag skulle få förverkliga min dröm; att skriva med författarcoach i Venedig. Du visste redan att jag skrev allt från poesi, artiklar, noveller och till och med böcker. För mig var det ett stort förtroende jag fick av dig. Det var här jag kände att jag betydde något i vår vänskap, att jag var värd något stort för dig.
5 år gick och för ett halvår eller snart ett år sen, sedan förändrades allt. Jag märkte att du inte var inloggad på MSN längre eller att du ville visa att du kände mig på olika chattsidor. Tills slut förstod jag att du raderat mig ur ditt liv. Jag skickade dig sms och ställde dig mot väggen och jag kan säga dig att aldrig, någonsin aldrig, har jag varit så ledsen och besviken på dig. Du erkände att du begränsat vår vänskap men vägrade ge en förklaring. I veckor undrade jag vad jag gjort för att få detta agerande från din sida. Du tyckte att det räckte med mejl och sms. Det tyckte inte jag. Här stod jag, visste ingenting, fick heller inte veta någonting utan det skulle bara vara så enligt dig.
Tidvis accepterade jag det och tyckte att vi kör väl på dina villkor. Men på vägen insåg jag att en relation måste gå två vägar för att mötas. Du hör ALDRIG, och då menar jag ALDRIG, av dig till mig längre. Den krympta kontakt du själv valt och som jag accepterade gjorde att du backade helt. Jag skickar sms ibland om hur det går för mig i min värld, men jag hör aldrig något från dig. Visst kan du svara något kort, mer är det inte.
Många undrar, säkert med mig, varför jag försöker blåsa liv i en vänskap som redan verkar död? Jag kan inte få dig som läsare att förstå det tyvärr. Det är egentligen inte särskilt komplicerat enligt mig. Är man vänner ger man och tar. Vill man inte vara vänner längre så kan man åtminstone ha modet kvar att förklara varför när en relation varit så djup.
Du var min livlina. Du räddade mitt liv när jag inte ville vara kvar på jorden. Du kommer aldrig förstå hur viktig du varit för mig och jag kommer aldrig förstå sättet du nu behandlat mig på. Allt jag önskar är att det blev som vanligt igen eller att jag får en förklaring. Ingendera kommer att ske. Ditt band till mig är inte tjockare än ett sysnöre och det har jag förstått. Men mitt band till dig kommer du aldrig att förstå, min ängel. Det är varken tjockt eller starkt. Det är osynligt och kommer alltid finnas där.
Det slutade inte vackert, my dear angel. Du gjorde mig illa och jag tänker inte bli behandlad så. Ditt agerande har gjort att min tillit fått sig en spark igen. Det som du och jag jobbade så hårt med att få tillbaka.
Skulle inte vår vänskap innebära vi mot världen? Min närmsta vän sitter med gapad mun och förstår inte vad som hänt mellan oss. Vad ska jag säga? Att du anser att jag inte är värd dig längre? Att jag blev totalt grundlurad? Jag har inga svar att ge längre. Jag vet bara att det är dags att sluta att hylla och glorifiera dig som jag gjort hela tiden. Det är dags för mig att se dig för den människa du är med fel och brister...
Jag separerade. Du var den jag skällde på när jag inte fick mitt internet i tid under flytten för mina studier. Det var ditt jobb. Du var den som började skämta i mejlen och frågade sedan om en bild och helt plötsligt fanns jag på din MSN-lista. Jag vet inte vad som hände riktigt men det gick fort, riktigt fort. Vi började prata dagar och nätter via MSN. Vi träffades, dejtade, sov kvar och slutligen hade sex. Men vi utvecklade inget förhållande men hade ändå sex ett flertal gånger. Jag satte foten hårt på bromsen. Backade tillbaka känslomässigt och när vi blev överens om att vår relation skulle fortsätta i vänskapens tecken blev jag lite besviken, men höll dig kvar i mitt liv.
Vi hade otroligt roligt i den där lilla MSN-rutan. Du hade mycket humor och jag hade mycket skratt. En dag bröt jag ihop och blev sjuk i bl.a. djup depression. Jag var så långt gången att jag ville ta mitt liv men du fanns där på datorn, nätter och dagar, allt för att jag skulle uthärda timme för timme, dag för dag. Efter något år hade jag i alla fall krupit upp till ytan och då behövde du en axel att lutade dig mot. Du skrev om din hjärtevän, som i mina öron inte alls var en hjärtevän snarare en hjärtekrossare. Hon klev över dig som hundbajs, ignorerade dina känslor och jag gjorde allt för att hålla modet uppe att inte skriva: ”Släng ut henne för i helvete. Är du blind?” Kärleken är blind, så jag valde att lyssna och försöka förstå samt bistå med råd.
Tiden gick vidare. Tillsammans kämpade vi fortfarande med min sjukdom och mitt sätt att tänka. Det var det största ämnet som kretsade kring oss då. Det är en egocentrisk sjukdom så du fick stå åt sidan mycket och det är jag hemskt ledsen för. Men mitt i allt det svarta kunde du få mig skratta så tårarna rann och så böt vi ämne; Från att göra tipsrader vad som var snyggt som kvinnor hade på sig och du fick 3 alternativ att välja på. Eller den gången jag förklarade hur Lejon fungerade och du reagerade blandat med skratt och bestämdhet att så var det minsann inte. Vi pratade om dina härliga barn, ditt liv i allmänhet och våra drömmar. Man kan dela mycket med skrift i en sådan liten ruta. Du lånade mig tusenlappar, som jag först inte tog emot, för att jag skulle få förverkliga min dröm; att skriva med författarcoach i Venedig. Du visste redan att jag skrev allt från poesi, artiklar, noveller och till och med böcker. För mig var det ett stort förtroende jag fick av dig. Det var här jag kände att jag betydde något i vår vänskap, att jag var värd något stort för dig.
5 år gick och för ett halvår eller snart ett år sen, sedan förändrades allt. Jag märkte att du inte var inloggad på MSN längre eller att du ville visa att du kände mig på olika chattsidor. Tills slut förstod jag att du raderat mig ur ditt liv. Jag skickade dig sms och ställde dig mot väggen och jag kan säga dig att aldrig, någonsin aldrig, har jag varit så ledsen och besviken på dig. Du erkände att du begränsat vår vänskap men vägrade ge en förklaring. I veckor undrade jag vad jag gjort för att få detta agerande från din sida. Du tyckte att det räckte med mejl och sms. Det tyckte inte jag. Här stod jag, visste ingenting, fick heller inte veta någonting utan det skulle bara vara så enligt dig.
Tidvis accepterade jag det och tyckte att vi kör väl på dina villkor. Men på vägen insåg jag att en relation måste gå två vägar för att mötas. Du hör ALDRIG, och då menar jag ALDRIG, av dig till mig längre. Den krympta kontakt du själv valt och som jag accepterade gjorde att du backade helt. Jag skickar sms ibland om hur det går för mig i min värld, men jag hör aldrig något från dig. Visst kan du svara något kort, mer är det inte.
Många undrar, säkert med mig, varför jag försöker blåsa liv i en vänskap som redan verkar död? Jag kan inte få dig som läsare att förstå det tyvärr. Det är egentligen inte särskilt komplicerat enligt mig. Är man vänner ger man och tar. Vill man inte vara vänner längre så kan man åtminstone ha modet kvar att förklara varför när en relation varit så djup.
Du var min livlina. Du räddade mitt liv när jag inte ville vara kvar på jorden. Du kommer aldrig förstå hur viktig du varit för mig och jag kommer aldrig förstå sättet du nu behandlat mig på. Allt jag önskar är att det blev som vanligt igen eller att jag får en förklaring. Ingendera kommer att ske. Ditt band till mig är inte tjockare än ett sysnöre och det har jag förstått. Men mitt band till dig kommer du aldrig att förstå, min ängel. Det är varken tjockt eller starkt. Det är osynligt och kommer alltid finnas där.
Det slutade inte vackert, my dear angel. Du gjorde mig illa och jag tänker inte bli behandlad så. Ditt agerande har gjort att min tillit fått sig en spark igen. Det som du och jag jobbade så hårt med att få tillbaka.
Skulle inte vår vänskap innebära vi mot världen? Min närmsta vän sitter med gapad mun och förstår inte vad som hänt mellan oss. Vad ska jag säga? Att du anser att jag inte är värd dig längre? Att jag blev totalt grundlurad? Jag har inga svar att ge längre. Jag vet bara att det är dags att sluta att hylla och glorifiera dig som jag gjort hela tiden. Det är dags för mig att se dig för den människa du är med fel och brister...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)