Jag skulle ha sprungit för länge sen.

Vad gav dig rätten att smsa mig med påhitt om att jag förstör ditt liv? Jag har inte tagit någon kontakt med dig alls och min blogg är min. Om ni har sådana problem med den, så tycker jag att ni ska sluta läsa. Jag lever mitt liv.
Ibland kan någon göra det så jävla lätt för en att gå vidare...

We been busted, Mr Memory!

Någon sa på jobbet att dina samtal till mig inte gick att ta miste på. En annan frågade mig vad du gör nuförtiden. Alltså - vi dolde det inte särskilt väl. I vår enfald trodde vi att vi hade vår hemlighet i säkert förvar. Men även din flickvän slog hål på bubblan och då smet du med svansen mellan benen. Fegt säger vissa, för jävligt säger andra. Känslomässig frustration säger jag.

Jag vet inte vad du gör nu för tiden, och ärligt talat så vet jag inte om jag bryr mig särskilt mycket heller. Det var väl så här det skulle sluta, det var väl så här det skulle gå. Du finns inte i mitt liv och jag är inte en tjej som letar efter något som kunde ha blivit. Det som blir - det blir. Det som är - det är.
Klart jag minns dig! Klart jag skrattar till varje gång jag hör våra dansbandslåtar och självklart sörjde jag ditt svek.

Det gick upp för mig rätt snart, efter du slutade, att vi blivit avslöjade. Jag förstod att något så stort inte kunde döljas. Men det är som det är och det blir som det blir...

Cravings.

Överallt kommer det. De där kletiga förmaningarna att de har så ont överallt. Eller deras nya ”cravings”. Man ska tycka synd om, dalta. Jag har full respekt för att man är stolt, att man längtat men ibland känns det som jag står i skottfältet. Bara för att jag är kvinna betyder det inte att jag vill stryka dig på magen när du är höggravid. Eller lyssna på hur ont du har överallt, att du är svälld. Jag känner mig inte bekväm i de här situationerna. Jag är den som har minst koll på barnmat och svallande hormoner. Låt gå för att jag är kvinna, men varför förväntar du dig att jag är intresserad?

Jag har ett mansdominerat yrke, jag är den enda kvinnan på min arbetsplats. Och just p.g.a. mitt kön bad man mig inhandla bebiskläder till den arbetskamrat som fått barn. Allvarligt, tror min kollega som är 5-barnsfar gör det bättre. Jag vet inte om storlek 122 är centilong och går till en fyrbent hund eller en tonåring. Jag har ingen aning om sempervälling är något bra eller om man ska inhandla det för att det är välling.

Jag vet inte. Jag vet bara att männen gör det bättre än mig.

You killing med tenderly.

Hon skrapade lite lätt på hans tatuering i nacken. Dödskallen gav ett litet för hårt intryck på honom. Det var bara en av flertalet tatueringar han hade. På hans vänstra underarm hade han en tatuerad text. Hon älskade den, liksom hans maskulina underarmar. Han vände sig om i sängen och log mot henne. De sa inget, inget behövdes säga. Han smekte bort hennes hår från pannan och kysste henne. Hon började gråta fast hon inte ville. Han höll om henne hårt. Hans långa ögonfransar snuddades vid hennes nacke i deras långa omfamning. Hon grät som ett litet barn, han kramade och led inombords. Hon grät när det var han som var trasig...
Han var dränkt av tårar när hans klarblå ögon mötte hennes. Hon visste att han var tvungen att ge sig av. Någon väntade på honom. Hon ville be honom stanna för alltid eller säga att han inte skulle komma tillbaka eftersom hon inte klarade av att bryta. Han drog på sig jeansen och tröjan, satte sig sedan på sängkanten. Efter en stunds tystnad sa han: "Babe, en dag blir det du och jag.." Hon hoppades innerligt att hon var kvar den dagen...

Han.

Hon tog emot lönebeskedet, log överlägset och tackade. Pengar som inte var hennes, som var intjänade av hennes kuvade pojkvän som stod bredvid. Stirrandes på sina fötter, tyst och nertryckt. Inte för att situationen var ny för honom, utan för att slippa konflikten. På vägen ut försökte hans arbetskollega konversera med honom men han ursäktande sig med att han måste vidare och gick efter flickvännen. På vägen ut tömde han sitt postfack. Papper som hade legat där ett bra tag och väntat på honom. Nu fanns det ingen återvändo. Slutlönen var ett faktum, allt var klart och att jobba extra var det inte tal om. För det hade hans flickvän bestämt. Vad han ville spelade ingen roll – det spelade aldrig någon roll för den delen. Han betalar – med skuldkänslor. Han betalar henne med sin närvaro för att hon hjälpt honom genom svåra tider. Förhållandet baseras på kontroll. Ett sådant förhållande kommer aldrig kunna mättas. Hon skulle aldrig släppa, hon håller i för att bevisa att han är hennes.

Han såg sig omkring på parkeringen. Hennes bil var inte där, den andre kvinnan. Kanske var hon sjuk. Det fanns trots allt en anledning till att hans flickvän följde med till hans f.d. arbetsplats. Den andra kvinnan var skälet. Han andades tungt och tänkte på hur det egentligen blev. Inte alls som han hade tänkt. Han visste att hon hållit huvudet högt när han själv hade ramlat ner till sina egna anklar. Precis som han kunde komma längre ner än vad han redan var. Han hade svikit både sin flickvän och henne. Vad han inte accepterat eller förstått var sveket mot honom själv.

Han stannade till på den snötäckta asfalten. Det var där han hade hjälpt henne med bilen och haft förtroliga samtal. Men det var under arbetets långa körningar de kommit varandra riktigt nära. Att sitta tillsammans i en lastbil i timmar gjorde det svårt att hålla avstånd, till och med för honom. När hans flickvän ringt hade han bett kvinnan vara tyst. Bara det bevisade att han klivit över gränsen – känslomässigt. Men den andre kvinnans goda lojalitet accepterade det. Hon skulle aldrig förstöra något. Hennes tro var att han skulle vara där hans hjärta hörde hemma.

Men vad gjorde hon nu när de inte planerar framtiden tillsammans? Kommer hon upp på morgonen när han inte ringer och väcker henne? Vem skrattar hon med?

Allt hon åter hälsa honom är - jag mår bara bra tack.

Jag skrev mig frisk.

Jag skrev mig frisk, det vågar jag påstå. Skrivandet var nog det enda normala tillståndet jag hade därinne. Ur det svarta kom orden. När jag blev sjuk ville jag ta livet av mig med tabletter eller hoppa från balkongen. Då var jag inne i den djupaste depressionen och var rätt apatisk. Men jag läkte ihop i själen. Jag grät, jag sov...jag skrev. Ångesten hade tagit över hela min kropp och vikten rasade. Jag åt inte, men jag skrev. Ibland ett par rader, ibland flera sidor. Ibland sammanhängande, iblande skräckinjagande. I en text skrek jag ut att jag ville att Gud skulle hämta mig. I en annan bad jag bara om tystnad. Skrivandet gjorde mig hel för stunden.

Jag skrev mig frisk, det vågar jag påstå...

Aldrig är en lång tid.

Ibland ser hon tillbaka och ler för sig själv. De hade haft så skoj! Minnen, alla minnen… som när hon körde lastbil och han var kvar på övertid för att lära henne backa. Scener fladdrade förbi hennes inre. Hennes favoritstund var när han ringde och väckte henne på mornarna. De utvecklade det till runda sängar, ekkök och husköp. Han ville utforska sina rötter med att resa till Tyskland med en 40 tums tv på takräcket. Hon skulle följa med om katterna fick plats. Skratten var många. Varför skulle de nöja sig med mindre?

Hon älskade hans sätt att le mot henne. Klara blå ögon som borrade rakt in i hennes. Han skalade av allting som fanns kring dem. Det enda sättet att låta någon riva sin mur är att riva sin egen. Hennes tankar går ofta till torsdagen innan han skulle sluta sitt jobb – för gott. Då de ringde varandra oavbrutet, smsade. Skrattade, planerade. Eller den gången hon grät lite lätt i lastbilen. Att gråta för någon annan är att visa tillit, att visa sin sårbarhet. Det var stort för henne. Där klev han in i henne, men hon byggde upp sin mur igen. Hon ville inte riskera att han gick igenom den.

Ofta skymtade hon hans ena arms tatuering. Hans underarmar var maskulint ofelbara. Hon kunde titta i timmar på dem om hon fick. Han fick så mycket bekräftelse av henne, så mycket kärlek och omtänksamhet. Hon antar att det inte var nog. Har hon fortsatt har han nog dränerat henne. Det är han som måste älska sig själv för att kunna andas, för att kunna leva. Han var en vacker själ. Hon hade sett den, hon visste. För honom var frihet och kärlek att han väljer vem som gör han illa.

Hon borde känna ilska över det som hänt, men hon vill känna kärlek till människor, därför valde hon det. Att vara sårbar är att vara stark. Att känna är något bra. Hon mår bra, ibland bättre. Saknaden finns där. Hon har lärt sig leva med den, men att överta hans jacka och nycklar när han slutat på jobbet gjorde det inte enklare. Eller varje gång hon skulle tanka då hon ser hans namnteckning på kontokortet. Det kortet som en gång var hans. Hon vill inte känna efter för om hon gör det, då kommer hon att göra det ordentligt.

Han kan inte begära mer av henne än vad han redan har gjort. Hon har fått den oriktade frustrationen redan, men hon valde att inte ta emot den. Även om den sårade för en stund så visste hon vad han hade stått för. Han kan inte kräva mer eftersom han själv slutade jobbet och lovade henne att han skulle höra av sig snart. Hon önskade bara hans ärlighet. Han kunde förhindrat det som redan har skett. Han kunde ha berättat om den väg han valt men han lämnade sången utan ljud, han lämnade historien hon skrev för honom. Det är svårt utan avslut - aldrig är en lång tid.