Not that kind of girl

I´m that kind of girl that girls don´t like

I´m the kind that boys fantasize

My mouth never takes a holiday

I always chock with the things I say

I was the girl in school who turned up an hour late.

When it came to guys I´d lay, I´d always pick the ones

who wont figure out that I am a rebel to the idea of monogamy 

Att kontrollera någon är inte kärlek

  

Som 17-åring började jag min sjukligt svartsjuke karriär. Jag förstår än inte idag hur min dåvarande pojkvän stod ut. Det jag däremot minns var hur fruktansvärt dåligt jag mådde, att hela tiden ha kontroll och se mig över axeln. Att ständigt ha en knut i magen och ställa till en scen när han kom hem. Som tur var växte jag till mig.

Jag vet inte vad det beror på som gör att jag reagerar så starkt när det gäller svartsjuka. Jag har sett förhållanden där man inte får gå på krogen eller att en partner har åsikter om vad man har på sig. Att man kräver lösen ord till mejl och FB eller går igenom den andres mobil. Jag blir rädd, skrämd liksom.

För en månad sedan var mitt ex upp till mig. Vi skulle ordna lite praktiska detaljer efter att jag valt att avsluta det 7 år långa förhållandet. Vi hade inte setts på ett tag så det blev ett par timmar med olika livsfrågor. Däremot hann han berätta att han var ”tvingad” till att blocka mig på FB. Vi hann inte ordna allting men han skulle komma förbi igen för att ordna upp resten, vilket var skoj. Då händer saker som jag trodde inte va möjligt när man är 30+ i ett förhållande. Han fick ett rent helvete av sin partner när han kom hem och självklart har jag också fått en del skopor av skiten. För JAG är ju absolut orsaken till partnerns osäkerhet…hey babbirbia…really?

Är man så osäker i sin relation för man banne mig fundera på om man ska någon eller om man är värd sin partner. Folk förlovar sig, gifter sig och skaffar barn för att ”binda upp” varandra. HJÄLP!

Om jag så luktar till mig ett styng av svartsjuka backar jag till Norrland. Det skrämmer mig så oerhört mycket att hamna i denna drama-queen värld. Så pass mycket att när någon närmar sig eller pratar om förlovning lägger jag benen på ryggen och, i värsta fall, gör slut.

Efter att haft en diskussion med min bästa vän i detta återkommande ämne så sa hon något jäkligt bra: ”Man förlovar sig inte för att BLI trygg. Man förlovar sig för att man ÄR trygg.”

You go girl!

DÖDEN, DÖDEN, LIVET?

DÖDEN, DÖDEN, LIVET?
(med tanke på programmet med bland annat Kristian Gidlund nyss, tv 2)

Det har blivit ganska många långa inlägg i dagarna. Är inne i en kreativt process både i tankar, skrivandet och livet. Mitt skrivande föds på nytt varje gång vid dessa tillfällen.

Att se "Döden, döden, döden" nyss på SVT ger mig dystra tankar, spruckna tankar, glada tankar, delade tankar. Att orättvist se på hur yngre människor än mig själv inte fått leva sitt liv fullt ut. Att få ett dödsbesked, hur det är att vara läkare i en sådan situation. Det är en klyscha men jag står fast vid att många friska människor tar sina liv för givet. Ge din partner en extra kram, lek med dina barn mer än att vara på jobbet och hur vuxen du än blir är du alltid någons barn. Glöm inte det!

Att själv leva med en kronisk sjukdom, som har en stor dödssiffra dvs en fjärdedel, har definitivt gjort mig tacksammare och ödmjukare mot livet, mot mina anhöriga, vänner, mina djur och allt därtill. Jag kan ärligt uttrycka att jag själv varit nära att göra det som andra ser som "fegt", att avsluta mitt eget liv. Det människor inte förstår är att det är en del av sjukdomen och jag är inte rädd att prata om det, som de flesta vänder ryggen till.

Min sjukdom har gett mig mer än den tagit, hur jobbigt jag än har det och det inser jag varje gång jag klivit ur ett insjuknande/skov. Det är ett privilegium att sitta här idag vilket många inte har sett eller förstått hur nära det varit till andra sidan. Det kan jag tacka mina katter Selma & Foppa, min mamma Kristina, pappa Bengt, min bästa vän Malin, min dåvarande pojkvän och bästa vän Kim, min egen Catmother Sophia och Patrick. Det är dom, endast dom,  (plus mediciner) som gör att jag finns kvar. Jag är så tacksam så ord finns inte att ge dem så det räcker.

Idag har jag format en egen form av andlighet i mitt liv. Jag är inte religiös men när jag har ifrågasatt livet så starkt så ville jag ha svar. Jag tror på ett liv efter döden, jag har till och med upplevt den, sett den. Jag följer min egen andlighet som inte är format efter en Gud utan mina egna ramar, önskemål och strävan i livet. Jag gör på mitt sätt. Det är en oerhörd tröst att kunna känna så, att ha den bilden och därför inte vara rädd för döden som jag varit förut.

Jag finns här. Jag står kvar. Jag kämpar, har det mycket jobbigare än andra men är också otroligt mer privilegierad än många. Jag vet att det kommer vara så i resten av mitt liv. Jag har accepterat det. Ibland kräks jag på det hela, andra gånger uppskattar jag MIG mycket mer.

Jag är bara så oerhört tacksam att mitt inre krig inuti, det vann inte. Jag är här och lever i allra största grad. Får 9 år sen fanns det inte en möjlighet till att arbeta, idag kan jag arbeta halvtid. De få jag har kvar i mitt liv, de är dom som gäller. Dom som finns när det behövs. Min andliga sida får mig att kämpa, min Selma får mig att känna kärlek och vad resten av livet har att erbjuda? Det har jag inte en aning om men jag vet bara att det kommer bli otroligt spännande...

Keep smiling and follow me folks! Kärlek och hyllning till livet!

MINNEN I LÅGOR

Jag har alldeles för mycket tid att tänka på, men ibland kan det ge  resultat. Idag dök jag ner i en gamla kista med dagböcker. Minnen jag inte borde ha, relationer jag inte borde haft. Inga saker jag går och tänker på ofta men ändå finns de i huvudets arkiv som en sammanfattning.

Självdestruktiva relationer. Något jag är erfarenhetsexpert på. Inte så att jag kan påstå att alla jag haft varit dåliga men i avrundning så har jag gett 110% för att förhållandet ska utvecklas och gå i rätt riktning medan motparten gett max 80%. Man kan säga att det blir slagsida i båten.

Detsamma gäller förstås i vänskapsrelationer. Jag har varit lika törstig där. Om motparten aldrig ger lika mycket så är det ju ganska självklart att båten kommer att gå på grund.

Exen. De som kom och de som gick. De man förlitade sig på men svek. Många förstår sig inte på det här med att vara vän med sitt ex. Själv förstår jag mig inte på dem som inte är det. Varför ska jag inte kunna vara vän med något jag älskat högt och delat så mycket med? Kanske har jag den inställningen för jag ser hur mina föräldrar gör. De firar fortfarande jul ihop och vi har olika slags träffar. Att mamma och pappa är under samma tak är lika mycket en självklarhet som när de skildes på min 13-årsdag som nu när jag fyller 38 år och de skulle inte "behöva" umgås för "barnens skull". De umgås för att de är vänner.

Min självdestruktiva ådra har jag inte ärvt från någon. Jag har på något sätt skapat den själv. Dessto mer någon sviker mig, dessto mer springer jag efter och försöker laga. Patetiskt. Allra helst i kärleksrelationer för det slutar iaf alltid med att jag är den som bryter upp.

Jag behöver inte ha de här minnena på pränt. Vissa saker behöver inte återupplevas om man så läser det sällan. Ställer en plåtburk på balkongen. River ut sida för sida som jag nästa får kväljningar av mitt beetende och deras svek. Allt från tonåren och uppåt till vuxen ålder. Borde jag inte lärt mig bättre? Tar en tändsticka och tänder på. Elden luktar mysigt och minnena slukas sakta upp till aska.
Resten som finns i huvudet läggs i arkivet "onödigt vetande".

Jag ser på de blad som jag sparat. Glada och roliga saker. Kanske borde jag göra ett roligt kollage av dem? De som inte är privata liksom? Jag avvaktar nog. Just nu har jag plöjt undan en massa skit och minnen som kommer blekas och aldrig kan dyka upp igen. Som skribent är det svårt att "sudda". Den här var den bästa maj-november-brasa någonsin.

De ex som finns i min mobiltelefon är dom som finnas i mitt liv. Det är dom jag kan räkna med. Om jag någonsin blir förälskad igen kommer jag försiktigt doppa tån i vattnet och känna på graderna om det verkligen är värt att bada eller inte...

MED ELLER UTAN VÄRDE?

"Du ser ju själv, hon ser inte sjuk ut och att vara på puben och sjukskriven går minsann bra. Hon är en snyltare som bara lever på våra skattepengar. Vet du, här om dagen såg jag på Facebook att hon skulle shoppa i Stockholm. Orkar hon det kan hon för fan jobba. Jävla latmask!"

Min själ är trasig och det ser inte ni andra. Min sömn är utom räddning men du tycker inte jag ser trött ut. Min kropp är trött och slut på grund av det som är trasigt inuti. Det ser inte ni.
Ni ser inte om jag varit och shoppa att jag bryter ihop i sängen utmattad och måste sova hela kvällen. Ni ser inte att den glada tjejen på puben, faktiskt är glad för stunden, men kan knappt gå utanför dörren på dagar efteråt.

Jag medger, jag håller upp en fasad ibland av att se sprudlande glad ut. Varför? Jo för jag orkar inte med att förklara sådana som er. Inte ens de anhöriga som står mig närmast förstår men de respekterar mina behov och har lärt sig läsa av mig en viss del.

Jag är sjuk på ett sätt du aldrig kommer att förstå. Du kan lyssna, få svar men aldrig i din vildaste fantasi tänka dig eller ens sätta dig in hur det känns. Alla drömmar som gått i kras. Att jag inte kan planera vad jag ska göra imorgon, inte ens om jag ska äta hemma hos mamma, för jag vet inte vad jag har för dag imorgon. Jag vet inte om jag orkar äta ens.

Det är mig ni gett era skattepengar till. Tack så mycket! Men jag tackar också mig själv för jag har skattat med och att vi har en vård utan försäkringar, där alla har rätt till vård. Det ska vi faktiskt vara tacksamma över.

Jag är inte lycklig eller glad just nu. Livet funkar knappt, that´s it. I 9 år har jag accepterat denna sörja och gett allt och lite till samt självrehabilitera mig men det kommer alltid tillbaka, tätt, tätt ihop. Om det gått ett år emellan episoderna så vore det annat. Men jag lovar dig käre skattebetalare, jag ÄR sjuk annars skulle inte FK ge mig pengar. Din misstro får mig att må ännu sämre.

Nu börjar diskussioner och tankar om att jag kanske inte klarar av att jobba alls. Jag tycker om att jobba. Tänk på det när du går upp på måndag morgon. Jag skulle ge allt för att ha en stabil hälsa (jag behöver inte bli frisk, det är kroniskt, bara stabilt tack) och jobba utan att trilla tillbaka och må skit igen.

Jag undrar dock vad det är som gör att du känner dig mer värd att trycka ner mig som är sjuk? Jag kan lova dig att min psykiska ohälsa har gjort mig starkare än dig av det jag gått igenom. Det handlar inte om en svaghet, det handlar om en trasig själ.

Och om du kunde fixa den så du slipper dina funderingar så skulle ingen bli gladare än jag... Vem säger att du har ett större värde än jag?

FÖR MIG ÄR DET SJÄLVKLART ATT INTE SKAFFA BARN!

”Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Det är väl klart att du ska ha barn, det är det största miraklet i världen! Vad ska du göra, leva alldeles ensam? Du börjar ju bli lite till åren.

Ja fördomarna har varit många att jag inte följer ”deras” normer. Att jag inte vill leka Svenssonliv. Då vill jag vända på det hela och tjata tillbaka; Varför skaffade du barn, kanske av fel anledning? För att följa ”normen”? Jag skiter väl i om du har ett Svenssonliv. Inte ifrågasätter jag det, men det kanske börjar blir dags…

Den enklaste förklaring jag har till att inte vilja ha barn är (eftersom många har sånt behov av förklaring); Jag har ingen som helst barnlängtan. Ett barn ska vara efterlängtat när man sätter det till världen.

Andra anledningar är att jag tycker samhället är för grovt så jag inte vill fostra ett barn i denna värld. Jag tycker skolorna blir alltmer kassa, dagis likaså. Jag tycker även barn har blivit alldeles får råa mot varandra och att barn inte får vara barn längre. Det är lite av det jag känner och tycker.

Det är som om folk undrar: ”Vad då, finns det annat på menyn än barn?” Snacka om att inte klivit utanför dörren. Jag har upplevt fantastiska skrivarresor i utlandet, kärlek, äventyr, egna resor till utlandet, skrivit böcker, driver företag, har vänner, tränar och mycket mer. Jag älskar det! Jag vill inte kliva upp mitt i natten, rapa ungar och byta bajsblöjor. Jag älskar att sova och slappa när inget annat kul driver mig. Då är jag helt plötsligt egoist. Det är väl snarare tvärtom än att sätta ett barn till världen jag inte önskar?

Kliv inte in i mitt sovrum en gång till. Allvarligt, jag klappar dig rakt på käften för du har inget med mina livsval att göra. Jag bryter normer på flera ämnen, jag blir ofta ifrågasatt men tänker lika ofta på dom som lägger sig i, att de kan verkligen inte trivas med deras egna liv. Det är bara det jag är trött på tjatet!

Om du nu så gärna vill fortsätta ifrågasätta mitt livsval så tänker jag svara dig:

”FÖR MIG ÄR DET SJÄLVKLART ATT INTE SKAFFA BARN OCH VARFÖR, DET SKA DU SKITA I”!

MENTAL TRÄNING

Nu är tiden inne för att se detta med motgångar som en naturlig del i våra liv. Pendeln har alltid slagit fram och tillbaka och efter regn kommer sol. Vinnarna är de som förstår att vi behöver dessa tider för att träna oss att bli mentalt starkare. Att bli ännu bättre på att fokusera på det som är bra för oss.

Att skapa möjligheter ur motgångar, är vinnarens framgångsfaktorer. Att hantera det som händer med både ödmjukhet och lite ”jävlar anamma” gör oss bara starkare och bättre som människor. Se upp med vad du matar dina tankar med för ord, träna på att se varje negativ tanke som ett tecken på att du också kan tänka en bra tanke som ger dig bättre energi för att orka och vara uthållig fram till målet.

Den Mentala Träningens filosofi är att livet är ett ”gör det själv projekt” och att det är vi själva som skapar vår framtid. Det innebär givetvis inte att vi kan förutspå framtiden och bestämma allt som händer. Det vi kan göra är att träna upp ansvar och kontroll så att vi kan bestämma hur vi kommer att uppleva och reagera på det som händer. Den inre tryggheten blir allt viktigare när livet stormar omkring oss. Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det, som är det väsentliga. Det är de som ser det som händer genom positiva glasögon som skapar hopp. Låt oss hjälpas åt att sprida smittan av hopp med inre styrka och trygghet, oavsett vad som händer.





                                                            / Kärlek C