Han vet allt, precis allt. Det finns inte en ådra på mig som han inte kan. Det finns inte en känsla han inte kan beskriva jag känner. Ändå ser han mig inte...
Han kommer aldrig se mig som jag ser honom. Han kommer heller aldrig förstå på riktigt vad han betyder för mig. Ingen står mig så nära. Ingen har kommit mig så nära - aldrig någonsin. Jag avskyr det faktum att han sett mig sårbar. Jag ryser av välbehag varje gång han säger att allt kommer ordna sig. Han är allt jag vill ha, han är allt jag aldrig kommer att få. Han är två i en. Vännen jag inte kan leva utan och den stora kärleken jag aldrig kommer att få. Kombinationen är svår men jag måste överleva det. Det finns inga alternativ. Jag är för alltid den han kan luta sig emot, den han kan prata med som han säger. Sippa - den eviga vännen. Männen vill inte ha en självständig kvinna. De vill ha någon som vill ha hjälp med allt. Som står och fladdrar med ögonfransarna och pillar på sitt blonda lockiga hår. Jag kommer aldrig bli den tjejen. Jag byter mina däck själv på bilen och borrar hål i väggen. Alltså kommer jag inte bli den sortens kvinna han faller för - never.
Han kommer aldrig se mig - inte som jag ser honom. Sorgligt men sant.
tisdag 22 april 2008
tisdag 8 april 2008
Min väg tillbaka
Försäkringskassan och Pyskiatrin har blötts och stöts i media. Enligt hela svenska folket så är det inget som fungerar i den aspekten men jag kan låta hälsa att ni har fel. Jag har fått mycket god support och hjälp, även när det inte fungerat. Det enda jag har att kritisera är den långa väntetiden att få tillgång till terapi. Jag började gå privat, vilket jag gör fortfarande och det ger mig ett stort hål i plånboken men det viktigaste av allt; ett fulltgott tillfrisknande.
Mitt viktigaste beslut har varit att inte ta ett steg i någon riktning utan att ha min psykiatriläkare i ryggen. Min tacksamhet sträcker sig till Dr. Eva Carlgren-Meyer och Sjukgymnast Petra Lostelius-Vikman på affektiva avdelningen för deras beslutsamhet och stöd. Likväl som psykoterapeut Karin Hemlin-Bjerkehag supportat bort mina svartaste självmordstankar till att inte ha för bråttom till mitt tillfrisknande.
Jag är idag glad att Solveig på FK tog beslutet i att sjukersättning är något måste för min rehabilitering. Jag är idag tacksam över att Viveka på FK varit om sig och kring sig och varit lika glad som jag för varje litet steg framåt jag tagit.
Jag kan fortfarande må dåligt ibland men nu skäms jag inte över det längre. Min största rädsla är att ingen arbetsgivare vill ha mig. Men jag tänker inte gömma mig för att jag har en sjukdom eller diagnos som man har dålig kunskap och fördomar om. Idag är jag inte mer begränsad än någon som får en förkylning eller har en dålig rygg. Idag inser jag att det är så här man ska må när man mår bra. Det är ingen seger utan en mänsklig rättighet.
Mitt viktigaste beslut har varit att inte ta ett steg i någon riktning utan att ha min psykiatriläkare i ryggen. Min tacksamhet sträcker sig till Dr. Eva Carlgren-Meyer och Sjukgymnast Petra Lostelius-Vikman på affektiva avdelningen för deras beslutsamhet och stöd. Likväl som psykoterapeut Karin Hemlin-Bjerkehag supportat bort mina svartaste självmordstankar till att inte ha för bråttom till mitt tillfrisknande.
Jag är idag glad att Solveig på FK tog beslutet i att sjukersättning är något måste för min rehabilitering. Jag är idag tacksam över att Viveka på FK varit om sig och kring sig och varit lika glad som jag för varje litet steg framåt jag tagit.
Jag kan fortfarande må dåligt ibland men nu skäms jag inte över det längre. Min största rädsla är att ingen arbetsgivare vill ha mig. Men jag tänker inte gömma mig för att jag har en sjukdom eller diagnos som man har dålig kunskap och fördomar om. Idag är jag inte mer begränsad än någon som får en förkylning eller har en dålig rygg. Idag inser jag att det är så här man ska må när man mår bra. Det är ingen seger utan en mänsklig rättighet.
måndag 31 mars 2008
Ålderskillnad – endast accepterbart om mannen är äldre?
Efter att haft ett 8 månaders långt förhållande med en 13 år yngre man har listan varit lång med fördomar om ålderskillnader. Att jag tidigare bara haft äldre killar är inte längre något man diskuterat utan att jag just nu faller för någon ofattbart yngre ger mig en ”desperationsstämpel”. Men när en del umgängeskretsar inte kan förlika sig med tanken att jag kunde vara tillsammans med deras son åldersmässigt – ja då har fördomarna landat långt nere vid anklarna.
I generationer har åldrar i förhållanden varit något som varit just en siffra. Efter att själv levt med en man som är 11 år äldre under 5 års tid så vet jag av erfarenhet att man kan vilja just olika saker p.g.a. ålderskillnaden. Likväl som man kan ha helt olika status qou om man vore jämngammal. En annan del är att under dessa 5 år har jag aldrig hört eller känt av åsikter om vår ålderskillnad. Efter att ha gett mig in i diskussionen med min bästa vän, som har en man som är flera år äldre, så undrar vi varför det ska vara så känsligt att kvinna i äldre?
Den mest otroliga liknelsen är dock när man ”okejar” att jag har en 13 år yngre pojkvän men i nästa andetag kastar skit på sitt ex som minsann är 40 och dejtar en 22-årig kvinna – för DET är ju nästan äckligt. Andra former av metaforer är när man uttryckligen påstår: ”Bara du ger fan i min son” ja då blir man rent ut sagt förbannad. Den fråga som poppar upp i min lilla levande hjärna är då: ”Vad fan menar du – jag är din vännina men jag är inte god nog åt din son?”
Det som ger humor åt hela aspekten är dock hur olika jag och pojkvännen bemöts. När mina bekanta ger mig en desperationsstämpel så ger hans vänner honom en ”high five” och använder sig av ordet: Respekt! Han blir helt plötsligt cool och de frågar nyfiket hur han grejade något sådant. De är avundsjuka på hans äldre kvinna medan jag inte bara får försvara relationen utan även mitt val i en yngre man.
Jag är trött på era oinbjudna åsikter, jag tycker fan i mig de inte är okej. Se individen – inte åldern! Jag bara undrar, vad är det i kärleken som är så fel i era ögon
I generationer har åldrar i förhållanden varit något som varit just en siffra. Efter att själv levt med en man som är 11 år äldre under 5 års tid så vet jag av erfarenhet att man kan vilja just olika saker p.g.a. ålderskillnaden. Likväl som man kan ha helt olika status qou om man vore jämngammal. En annan del är att under dessa 5 år har jag aldrig hört eller känt av åsikter om vår ålderskillnad. Efter att ha gett mig in i diskussionen med min bästa vän, som har en man som är flera år äldre, så undrar vi varför det ska vara så känsligt att kvinna i äldre?
Den mest otroliga liknelsen är dock när man ”okejar” att jag har en 13 år yngre pojkvän men i nästa andetag kastar skit på sitt ex som minsann är 40 och dejtar en 22-årig kvinna – för DET är ju nästan äckligt. Andra former av metaforer är när man uttryckligen påstår: ”Bara du ger fan i min son” ja då blir man rent ut sagt förbannad. Den fråga som poppar upp i min lilla levande hjärna är då: ”Vad fan menar du – jag är din vännina men jag är inte god nog åt din son?”
Det som ger humor åt hela aspekten är dock hur olika jag och pojkvännen bemöts. När mina bekanta ger mig en desperationsstämpel så ger hans vänner honom en ”high five” och använder sig av ordet: Respekt! Han blir helt plötsligt cool och de frågar nyfiket hur han grejade något sådant. De är avundsjuka på hans äldre kvinna medan jag inte bara får försvara relationen utan även mitt val i en yngre man.
Jag är trött på era oinbjudna åsikter, jag tycker fan i mig de inte är okej. Se individen – inte åldern! Jag bara undrar, vad är det i kärleken som är så fel i era ögon
tisdag 18 mars 2008
Sevilla - något att längta till
Jag har syndat chokladmuffis och cappuchions. Känt mig som ett sockersött vitt bröd och anat en viss längtan till min GI-mat. Idag känner jag mig mör och lycklig.
Två dagar i hemmet med katter som visat sin lycka över att matte är hemma genom att kissa inne, gör väl inte att vardagstrisstesen känt sig välkomnad. Jag försöker landa från mina tapas, bussar i ansiktet och brakskitar. De två sistnämnda verkar jag gjort mig lite ökänd för. Man nog klart säga att jag satt Surahammar på kartan.
Jag vill inte vara här. Jag vill tillbaks till Anns varma leende och ”Hans-Olles” kugghjul. Jag vill se Ninas rutiner och höra Ericas spanska. Jag vill krama Monika och skratta med Åke. Jag vill känna Sevilla och hinna se Sevilla – igen. Jag vill inte erkänna att det är över.
Delar av mig känner nog en viss panik över att nu ska jag prestera och kanske framför allt - leverera. Prestationsglädje heter det visst. Och som jag misstänkte dog ådran när jag landade i Sverige. Jag vet inte om det är kursen, lärarna, vännerna, Sevilla eller alltihop som gör att ådran sätter fart. Det är som ”Hans-Olle” sa att jag presterar bäst under press helt enkelt.
Veckan har inte gått undan. Nej det vore att förringa det hela. Veckan var över lika fort som en brakskit.
Monikas bilder:
http://picasaweb.google.com/monica.olskolk/SkrivarkursSevilla
Två dagar i hemmet med katter som visat sin lycka över att matte är hemma genom att kissa inne, gör väl inte att vardagstrisstesen känt sig välkomnad. Jag försöker landa från mina tapas, bussar i ansiktet och brakskitar. De två sistnämnda verkar jag gjort mig lite ökänd för. Man nog klart säga att jag satt Surahammar på kartan.
Jag vill inte vara här. Jag vill tillbaks till Anns varma leende och ”Hans-Olles” kugghjul. Jag vill se Ninas rutiner och höra Ericas spanska. Jag vill krama Monika och skratta med Åke. Jag vill känna Sevilla och hinna se Sevilla – igen. Jag vill inte erkänna att det är över.
Delar av mig känner nog en viss panik över att nu ska jag prestera och kanske framför allt - leverera. Prestationsglädje heter det visst. Och som jag misstänkte dog ådran när jag landade i Sverige. Jag vet inte om det är kursen, lärarna, vännerna, Sevilla eller alltihop som gör att ådran sätter fart. Det är som ”Hans-Olle” sa att jag presterar bäst under press helt enkelt.
Veckan har inte gått undan. Nej det vore att förringa det hela. Veckan var över lika fort som en brakskit.
Monikas bilder:
http://picasaweb.google.com/monica.olskolk/SkrivarkursSevilla
måndag 18 februari 2008
Ännu en deltävling är över.
Jag blev imponerad framför tvn igår. Helt plötsligt blev det som jag trodde – jag älskade hela skiten, från början till slut.
Så hon gjorde det igen. När jag väl ska börja ifrågasätta min idol Carola så plockar hon fram ett större röstregister, ny energi. Tar människan aldrig slut? Hennes sätt att sätta Andreas i fokus och lyfta fram honom gör mig mäkta imponerad. ”One love” är en låt som flörtar med U2-publiken och jag har, som jag misstänkte, helt ändrat åsikt efter att se dem i tv.
I övrigt då, borde jag inte vara besviken när Carola och Andreas inte gick vidare direkt till Globen? Nej varför skulle jag vara det? Jag får ju lyssna på dem i alla fall och jag tycker samtliga fyra bidrag som gick vidare var värda det. Mina Rödluve-tvillingar blir bara rödare och Ola får gärna klia mig på ryggen en tråkig måndagskväll.
Det jag däremot ifrågasätter är alla Mello-hatare. Att rösta fram Andra Generationen med deras ”Kebabpizza” är inte mer än ett hån för oss schlagerfantaster. Och den största besvikelsen var nog att inte Alexander och hans svala inte fick komma bland de fem bästa.
Jag har precis lyssnat igenom låtarna utan att se dem. Resultatet är helt klart annorlunda. Men det är en annan historia och det tar vi inte här…
+ Kristian Luuk
- Hon som pratar med artisterna efter låtarna – fan gör hon där?
Så hon gjorde det igen. När jag väl ska börja ifrågasätta min idol Carola så plockar hon fram ett större röstregister, ny energi. Tar människan aldrig slut? Hennes sätt att sätta Andreas i fokus och lyfta fram honom gör mig mäkta imponerad. ”One love” är en låt som flörtar med U2-publiken och jag har, som jag misstänkte, helt ändrat åsikt efter att se dem i tv.
I övrigt då, borde jag inte vara besviken när Carola och Andreas inte gick vidare direkt till Globen? Nej varför skulle jag vara det? Jag får ju lyssna på dem i alla fall och jag tycker samtliga fyra bidrag som gick vidare var värda det. Mina Rödluve-tvillingar blir bara rödare och Ola får gärna klia mig på ryggen en tråkig måndagskväll.
Det jag däremot ifrågasätter är alla Mello-hatare. Att rösta fram Andra Generationen med deras ”Kebabpizza” är inte mer än ett hån för oss schlagerfantaster. Och den största besvikelsen var nog att inte Alexander och hans svala inte fick komma bland de fem bästa.
Jag har precis lyssnat igenom låtarna utan att se dem. Resultatet är helt klart annorlunda. Men det är en annan historia och det tar vi inte här…
+ Kristian Luuk
- Hon som pratar med artisterna efter låtarna – fan gör hon där?
söndag 17 februari 2008
Varken Carola eller ABB Arenan imponerade.
Ett genrep är annorlunda. Inte för att en del upprepas och saker kan gå fel, utan mycket för att se artisterna i full utstyrsel men de ger inte allt – vilket är fullt förståeligt. Mycket ska stämma runt i kring men jag kan inte låta bli att kritisera vår nya arenas service. Inte för att arenan är obekväm eller folket otrevliga – nej utan för en totalt kass service överlag….
Västeråsarna har inte fattat det här. Mello är stort – större än störst. Det går inte att snåla på anställningskostnader eller liknande då. En kiosk som bestod mest i kokt korv med bröd, kexchoklad och ett par olika märkesläsk va allt som erbjöds. Visst om jag förlåter Västerås stad att de inte kan göra som Globen – att sälja en starköl eller två så må väl för sjutton kiosken vara öppen hela kvällen iaf? Men nej – 1,5 timmar senare hade man stängt den. Hur tänker ni – allvarligt? Jag kan heller inte höja en förvåning på ögonbrynet för Västeråsarna är nog i Sveriges särklass tråkigaste publik.
I övrigt kan jag inte ställa mig till riktigt vad som va bra eller inte. Det är i särklass ett bland de bättre startfälten och Mello har hittills varit bättre än förra året. Kanske är det efter jag såg finalen live i Globen 2006 när Carola vann som jag blivit mer dämpad, inget kan toppa det i mina ögon.
Om jag måste tippa startfältet så måste jag säga att jag har svårt att välja ut favoriter. Inte ens Carola kan jag välja för att det är Carola. Jag vet inte om det är för att hon gör duett eller för att hon har understämman, men det imponeras inte. Däremot är de kritikerrosade för låten. Personligen tror jag att jag måste se det från tvn utan att bli märkbart irriterad på saker runt ikring. Säga vad man vill men det är faktiskt så att mycket missas i tv – på gott och ont. Däremot är deras personkemi enorm. Andreas och Carola visste vilken kritik som skulle slå dem i huvudet när de valde att ställa upp igen. Och för att allt inte ska kännas som en tjatig repris väljer framför allt Carola att tona ner sin person. Här är hon ingen jättediva. Snarare en mycket rutinerad körtjej, en senapsgul stormvind som blåser fram runt låtens verkliga klippa – Andreas Johnson. Johnsons insats är imponerande. Han är lugn och samlad.
De andra bidragen så imponeras jag av de dansade rödluvorna. Jag tycker tvillingarna Rongendal gör ett skönt och avslappnat BeeGees nummer. Sanna Nilsen går ut och gör en ballad och är helt ensam på scenen, inte ens en kör. Det är imponerande helt klart. Jag hör hennes röst i helt annat dager. Alexander tycker jag har en härlig låt och en riktigt mysig Jimmy – look. Men it is enough? Nej, jag tvivlar. I stora hela så tycker jag samtliga låtar har någonting, allt utom ”Kebabpizza” som har ett gäng dansande gubbar som jag tror skulle passa bättre ute på dansarenorna i vårt avlånga land.
Är jag Carola mätt? Nej det kommer jag nog aldrig bli men o andra sidan så tror jag att jag har en helt annan åsikt när jag sett allt från tvn. Är jag Carola trött? Nej, jag tror efter denna lördagkväll och i morgon så kommer min blogg heja fram henne. Jag har väl bara en lite längre startsträcka den här gången.
Mitt tips:
Till final: Häggkvist och Johnson, Ola
Andra chansen: Sanna Nielsen, Alexander Schöld (alt. Rongendal, lät tärningen bestämma)
Plus i kvällens genrep:
+ Alla trevliga värdar samt Kristian Luuk
- Förtärningen och försäljningen på ABB Arena
Västeråsarna har inte fattat det här. Mello är stort – större än störst. Det går inte att snåla på anställningskostnader eller liknande då. En kiosk som bestod mest i kokt korv med bröd, kexchoklad och ett par olika märkesläsk va allt som erbjöds. Visst om jag förlåter Västerås stad att de inte kan göra som Globen – att sälja en starköl eller två så må väl för sjutton kiosken vara öppen hela kvällen iaf? Men nej – 1,5 timmar senare hade man stängt den. Hur tänker ni – allvarligt? Jag kan heller inte höja en förvåning på ögonbrynet för Västeråsarna är nog i Sveriges särklass tråkigaste publik.
I övrigt kan jag inte ställa mig till riktigt vad som va bra eller inte. Det är i särklass ett bland de bättre startfälten och Mello har hittills varit bättre än förra året. Kanske är det efter jag såg finalen live i Globen 2006 när Carola vann som jag blivit mer dämpad, inget kan toppa det i mina ögon.
Om jag måste tippa startfältet så måste jag säga att jag har svårt att välja ut favoriter. Inte ens Carola kan jag välja för att det är Carola. Jag vet inte om det är för att hon gör duett eller för att hon har understämman, men det imponeras inte. Däremot är de kritikerrosade för låten. Personligen tror jag att jag måste se det från tvn utan att bli märkbart irriterad på saker runt ikring. Säga vad man vill men det är faktiskt så att mycket missas i tv – på gott och ont. Däremot är deras personkemi enorm. Andreas och Carola visste vilken kritik som skulle slå dem i huvudet när de valde att ställa upp igen. Och för att allt inte ska kännas som en tjatig repris väljer framför allt Carola att tona ner sin person. Här är hon ingen jättediva. Snarare en mycket rutinerad körtjej, en senapsgul stormvind som blåser fram runt låtens verkliga klippa – Andreas Johnson. Johnsons insats är imponerande. Han är lugn och samlad.
De andra bidragen så imponeras jag av de dansade rödluvorna. Jag tycker tvillingarna Rongendal gör ett skönt och avslappnat BeeGees nummer. Sanna Nilsen går ut och gör en ballad och är helt ensam på scenen, inte ens en kör. Det är imponerande helt klart. Jag hör hennes röst i helt annat dager. Alexander tycker jag har en härlig låt och en riktigt mysig Jimmy – look. Men it is enough? Nej, jag tvivlar. I stora hela så tycker jag samtliga låtar har någonting, allt utom ”Kebabpizza” som har ett gäng dansande gubbar som jag tror skulle passa bättre ute på dansarenorna i vårt avlånga land.
Är jag Carola mätt? Nej det kommer jag nog aldrig bli men o andra sidan så tror jag att jag har en helt annan åsikt när jag sett allt från tvn. Är jag Carola trött? Nej, jag tror efter denna lördagkväll och i morgon så kommer min blogg heja fram henne. Jag har väl bara en lite längre startsträcka den här gången.
Mitt tips:
Till final: Häggkvist och Johnson, Ola
Andra chansen: Sanna Nielsen, Alexander Schöld (alt. Rongendal, lät tärningen bestämma)
Plus i kvällens genrep:
+ Alla trevliga värdar samt Kristian Luuk
- Förtärningen och försäljningen på ABB Arena
lördag 12 januari 2008
Den stolta suringen i mig...
Större städer ger större valmöjligheter likaså pengar. Det är ett konstaterande, utan att man behöver vara bitter för det. Ibland förbannar jag min historia. Inte för att jag skäms för den, tvärtom, utan för att valmöjligheterna var färre. För att jag ville så mycket som barn men begränsades.
Jag kommer fortfarande ihåg hur mamma tvingade på mig de ärvda, vita princess skridskorna med taggar. Avundsjukt tittade jag på brorsans senaste Jofa med stabil snörning. Pengarna räckte inte ända fram. Liten ärvde, stor fick nytt. Jag vill spela hockey, inte leka isdans.
Icke att förglömma är när min långa duktiga simträningskarriär resulterade i att jag ville börja med simhopp. Mina föräldrar skildes, Sura hade inte utbudet och ingen kunde köra mig till Västerås. Jag har heller inte glömt dansen. Nybörjar bugg blev fortsättningkurs, discodans, jazzdans förgylldes med arobeics och work out. När jag längtade efter jitterbuggen, Ballet och personlig utveckling inom dansen var valmöjligheterna små nästintill obefintliga.
Jag försökte ta mig an möjligheterna som fanns i att jag var en snabb sprinter. 60m loppet gick bra men att ta mig runt 400m gav mig mer träningsvärk än längtan efter ett nytt varv. Likaså att hoppa längd med mina långa ben var en givande gren men det som lockade mig mest var faktiskt att få leka i sandlådan.
Men istället för att förbanna det som kunde varit vill jag se det med andra ögon. I de lag jag var lagkapten grunde jag den ledare jag är idag. Jag lärde mig att bli lyhörd och leda. Om jag inte begränsades i mina val som yngre så kanske jag aldrig blivit den teamplayern jag är idag. Innebandy, fotboll, handboll och andra lagsporter stod högst på min lista. Man blir en fighter, man blir en grymmare människokännare.
Att växa upp i en kompakt kyla i den fallfärdiga ishallen gjorde mig kreativ. Visst utbudet var krasst och möjligheterna färre, men jag är fortfarande en jävel på skridskor där brorsan slet för att jag skulle lära mig nya skär och köra baklänges. När andra tjejer tog fart för att bara ha glida i svängarna och hålla i sargen lärde han mig ”överlappningstekniken” där jag fick fart och starka vader. Utan skridskoåkningen på söndagarna i vår ishall har jag inte haft den styrka jag fortfarande har i benen.
När andra hånglade killar och hyrde den senaste VHSen var jag slav under sporten. Visst mycket var begränsat när jag var barn, men jag måste säga att mina föräldrar gav mig den tryggaste och lyckligaste uppväxten jag kan tänka mig. Och då var den varken i kärnfamilj eller särskilt oproblematisk.
Jag kommer fortfarande ihåg hur mamma tvingade på mig de ärvda, vita princess skridskorna med taggar. Avundsjukt tittade jag på brorsans senaste Jofa med stabil snörning. Pengarna räckte inte ända fram. Liten ärvde, stor fick nytt. Jag vill spela hockey, inte leka isdans.
Icke att förglömma är när min långa duktiga simträningskarriär resulterade i att jag ville börja med simhopp. Mina föräldrar skildes, Sura hade inte utbudet och ingen kunde köra mig till Västerås. Jag har heller inte glömt dansen. Nybörjar bugg blev fortsättningkurs, discodans, jazzdans förgylldes med arobeics och work out. När jag längtade efter jitterbuggen, Ballet och personlig utveckling inom dansen var valmöjligheterna små nästintill obefintliga.
Jag försökte ta mig an möjligheterna som fanns i att jag var en snabb sprinter. 60m loppet gick bra men att ta mig runt 400m gav mig mer träningsvärk än längtan efter ett nytt varv. Likaså att hoppa längd med mina långa ben var en givande gren men det som lockade mig mest var faktiskt att få leka i sandlådan.
Men istället för att förbanna det som kunde varit vill jag se det med andra ögon. I de lag jag var lagkapten grunde jag den ledare jag är idag. Jag lärde mig att bli lyhörd och leda. Om jag inte begränsades i mina val som yngre så kanske jag aldrig blivit den teamplayern jag är idag. Innebandy, fotboll, handboll och andra lagsporter stod högst på min lista. Man blir en fighter, man blir en grymmare människokännare.
Att växa upp i en kompakt kyla i den fallfärdiga ishallen gjorde mig kreativ. Visst utbudet var krasst och möjligheterna färre, men jag är fortfarande en jävel på skridskor där brorsan slet för att jag skulle lära mig nya skär och köra baklänges. När andra tjejer tog fart för att bara ha glida i svängarna och hålla i sargen lärde han mig ”överlappningstekniken” där jag fick fart och starka vader. Utan skridskoåkningen på söndagarna i vår ishall har jag inte haft den styrka jag fortfarande har i benen.
När andra hånglade killar och hyrde den senaste VHSen var jag slav under sporten. Visst mycket var begränsat när jag var barn, men jag måste säga att mina föräldrar gav mig den tryggaste och lyckligaste uppväxten jag kan tänka mig. Och då var den varken i kärnfamilj eller särskilt oproblematisk.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)