Jag går nu.

Du som skulle höra av dig, du som sa att du hade ett beslut att ta. Dina ord om att aldrig stänga av mig, hur du skrev att du inte vet vart du står. Du frågade om vi var nära vänner. Är det så här du behandlar dina vänner då vill jag inte vara en av dem. Vi gick över den gränsen så lura inte dig själv med att du inte gjort något. Du handlar nu med klarhet att ha dåligt samvete. Du gömde vår relation för henne, du planerade ek kök och hus med mig. Du berättade hur du upplevde att vår relation växt fort. Jag svarade att det är enkelt när man är trygga i varandra från början. Du log.

Alla dessa sms jag har kvar, hur du förklarat din snällhet och att du tycker om mig. Alla våra skratt om lastbilshångel och pensionärsgodis. Min minuslista och att det luktar Cissi om din jacka, eller att du är min Pralin och jag din Babe. Tänk om hon fick läsa dem, tänk om hon förstod vad som pågick. Vet hon dina innersta drömmar eller har hon fängslat dem med? Kanske har hon talat om vilka du ska ha. Vet hon att du är kärleksfull om man låter dig växa? Ställ dig bara en fråga innan du fortsätter din väg – vem bestämmer i ditt liv?

Jag tänker inte spela offer, jag vet vad jag gav mig in på. Jag är varken arg eller ledsen, snarare likgiltig. Jag vet inte om jag sörjer direkt – kan man sakna något man aldrig haft? Tack för att du fick mig känna igen. Tack för att du kom in i mitt liv och lärde mig saker jag inte visste om mig själv men nu släpper jag dig fri.

Så kära Pralin – jag går nu, för jag vet vad jag är värd. Kanske vaknar jag någon gång till orden: ”Hej du…”

Vem är det?

Jag skulle kunna fråga dig samma sak som ringer halv elva på kvällen.
Genast börjar min "spoilda brat" ådra pulsera. Vad är det med dessa osäkra småtjejer,
som måste ringa och dra in mig i deras infekterade relation? Vad vill de - ha en brevvän?
Tankarna går genast till de män som står ut i deras kontrollerande fängelse. Vad söker de - bekräftelse?

Genast inser jag varför jag är singel. Det kallas självständighet.

Han har redan gått.

Vet du om att han gillar mig? På samma sätt som han gillar dig. Han vet vart jag står och jag tror mig veta vad han känner i detta läge. Vet du om att han pratat med mig i telefon flera timmar per dag när vi jobbat, delat drömmar och visioner? Han har pratat i termer som vi och då menar han mig och han själv, inte er. Han tror att han är snäll för att han stannar hos dig, men tro mig; ingen vill somna bredvid någon som egentligen befinner sig någon annstans. Jag vet precis vart jag vill sova. Bollen ligger hos honom, jag kan bara hoppas.

Har han berättat att det vi känner för varandra är själsligt, att han bedragit dig? Inte rent fysiskt, men vad kan vara värre än när hjärtat inte är där det hör hemma. Han sover inte bredvid dig. Känner du att han inte är närvarande, att han prioriterat allt annat än dig? Då är din känsla rätt. Det är dags för honom att ta ansvar för sin egen lycka. Han är inte där, han har redan gått…låt han fortsätta gå och stäng dörren efter honom.

Frånvarande.

Där sitter du med händerna kring ratten. Ser förstrött ut genom rutan på lastbilen.
Du gör det du ska, mer är det inte. Du kan stå i rampljuset, men jag vet att du inte är där.
Du kan le för kameran, men jag vet att du inte bryr dig.
Du har tankar och själ med ett hjärta som slår för mig. Jag känner det, du känner det.

Varför låter du det förflutna vara en karta till allt du gör?

Sista resan.

Hon stirrade ut genom rutan medan hans mobiltelefon ringde. Hon visste redan vem det var. Han svarade med sin mjuka, hesa whiskeyröst.
Hennes hjärta började värka där lastbilen rullade igenom regnet. Hon försökte hålla för öronen en stund och skruvade på kroppen. Lojalt vid hans sida höll hon tyst. Det fanns så mycket funderingar i henne, frågor utan svar. Hon krympte ihop till en liten boll där hon satt i sätet.
Stirrade tyst ut genom fönstret där regnet piskade och alla backspeglar var riktade avslöjande mot henne.

Såg han? Blottade hon sin egen sårbarhet? Fanns det något mer att säga?
Hon visste redan att det var deras sista resa tillsammans. ..

Flyger.

En del av mig säger att sätta på mig springskorna. Säga tatt jag inte klarar av kontakten p.g.a. situationen du har, att jag måste vidare. En annan del av mig känner känsla av tillit och trygghet. Framtid och utveckling. Det är den som skrämmer. Landa skulle göra ont.
Det är en knepig situation jag har försatt mig i. Jag har satt mig där helt frivilligt, inget snack om den saken.
Just nu skiter jag i att landa, jag flyger lite till...

Jag stänger av.

Det är dags att stänga av. Jag tänker för mycket, har för mycket känslor. Förut orkade jag knappt ha med mig mobilen. Nu löper jag omkring med både den privata och företagsmobilen vart jag än ska. Jag stirrar på dem och undrar om något är fel när de är tysta, när du inte hör av dig.
Jag är fan värd bättre än att fundera.

Tanken.

Har du någonsin lekt med tanken att jag kanske bryter med dig? Har du då funderat över om du skulle känna saknad? Kanske blir det jag som inte orkar - för min egen överlevnad. Kanske måste jag ta klivet för att gå vidare. Funderar du någonsin över min frustration över det som är begränsat?

När vi skildes åt idag kändes det inte som någon bra dag. Det är mycket tankar för oss båda, mycket händelser runt oss och beslut att ta.
Men jag bara undrar - tänker du någonsin den tanken?

Flera timmar är inte nog.

Så satt hon där. Grät och bad om förlåtelse. Hon skulle aldrig göra det igen. Han sa inte så mycket. Vad skulle han säga egentligen? Hon hade kysst en annan man. Hon hade svikit allt det dom stod för tillsammans. Han gick fram, strök henne över håret och bekräftade hennes förlåtelse. Hon hade gråtit flera timmar av ånger.
Han förstår fortfarande inte att flera timmar är inte nog...

Le.

Jag kommer på mig själv att le där jag står i min trappuppgång. Anledningen är enkel – du. Även om situationen känns omöjlig för mig och kriget gör mig underlägsen så får du mig att le där jag står i min ensamhet. Jag svävar mellan hopp och förtvivlan. Tankarna behöver sorteras, jag behöver landa. Men jag kan inte. Jag bara fortsätter stå där och le medan jag missar hissen...

"Hej Du..."

Mobilen skriker ilsket och jag ger ett sömndrucket svar. "Hej Du.." Hela jag mjuknar. Världen blir större och gladare. Det gråa är inte grått längre. Med de två orden "Hej Du" får du hela mig att gunga.

Favorit tiden på dygnet är numer när jag ska lägga mig. Det vaknar ett hopp om att du ska ringa på morgonen och väcka mig. Med din trygga röst och pralinaktiga beteende får jag den bästa starten på dagen. Vi delar det senaste, om det nu hänt så mycket de senaste par timmarna. Ibland spelar det inte så mycket roll vad vi pratar om, bara att vi pratar. Att få höra varandra.

Du behöver inte lova något. Jag vill bara veta vad du tänker och känner. Det är så här jag vill ha det, varje dag – vill du?



Många gånger avslutar du för att be och ringa upp om du är upptagen. Jag lägger på luren och tänker ”Hej Du…”